Vad hände med fyrvaktarna på Eilean Mòr?

Den 26 december 1900 stävade ett litet fartyg mot den lilla avlägsna ön Eilean Mòr som, så när som på ett vitkalkat fyrhus, är helt obebodd. Ombord fanns förutom Kapten James Harvey och en liten besättning även en fyrvaktare vid namn Joseph Moore som var tänkt att byta av den befintliga fyrvaktarbesättningen. När fartyget närmade sig öns lilla kajplats förvånades kapten Harvey över att ingen kom och mötte upp dem på kajen. Han blåste därför i sitt signalhorn och skickade även upp en signalraket för att göra sin ankomst uppmärksammad. Han fick enbart tystnad till svar… 

Flannanöarna är en ögrupp bestående av sju öar som ligger i vad som kallas Yttre Hebriderna på den skotska västkusten. Ögruppen har fått sitt namn efter den irländske 500-talsabotten St Flannán som byggde ett litet kapell på den största av öarna, Eilean Mòr. Under århundradenas lopp brukade fåraherdar frakta över sina fårskockar till ön från närbelägna öar om somrarna för att låta dem beta av det feta gräset under dagen men eftersom ön omgavs av rykten om osaliga andar övernattade aldrig herdarna utan fraktade tillbaka sina får innan mörkret föll.

Fyrstationen på Eilean Mòr. Klicka för större bild.

Efter en serie skeppsbrott i området under 1700- och 1800-talet hade diskussioner hade länge förts om att bygga en fyr på ön. David Alan Stevenson, som för övrigt var barnbarn till den kände författaren Robert Louis Stevenson, fick uppdraget och designade ett 23 meter högt fyrhus på uppdrag av Northern Lighthouse Board. Bygget startade 1895 och var tänkt att färdigställas två år senare men det tuffa klimatet och de hårda vindarna gjorde att fyren inte färdigställdes förrän 1899 och till en kostnad av £6.914. I priset ingick även en liten angöringskaj med tillhörande trappor uthuggna ur klippan, några korta stumpar järnvägsspår där en handdragen liten vagn underlättade transport av tyngre material såsom paraffin till fyrens ljusarmatur och lite annat smått och gott. Fyren togs i bruk i december 1899 och bemannades av en roterande besättning bestående av Thomas Marshall, James Ducat, Joseph Moore och Donald MacArthur. Rotationen var schemalagd så att tre av männen hela tiden skulle befinna sig på ön samtidigt som den fjärde mannen hemförlovades till fastlandet. Var fjortonde dag skedde rotationen och på så vis spenderade ingen av fyrvakterna mer än sammanlagt sex veckor på ön utan att få komma hem till fru och barn.

Det var alltså till fyren på denna avlägsna ö som kapten Harvey och hans lilla fartyg kommit för att släppa av utbytesfyrvaktaren Moore denna ruggiga Annandag jul. När man inte fick något svar på varken hornstöten eller signalraketen satte man en båt i sjön och rodde iland utbytesfyrvaktaren Moore. Trappan upp till kajen var brant och vinden blåste snålt så som den ofta gör ute på de skotska öarna. Enligt kapten Harveys rapport om ärendet påstod sig utbytesfyrvaktaren få en obehaglig känsla i kroppen redan under vandringen uppför den branta stigen som ledde från trapporna vid kajplatsen och vidare upp till fyrhuset.

Väl framme vid fyrhuset upptäckte utbytesfyrvaktaren att allt inte stod rätt till. Ytterdörren var olåst och inne i förstugan borde tre stycken oljerockar ha hängt, nu fanns bara en kvar. På bordet inne i det lilla köket stod middagsmaten framme. Köksstolarna låg omkullvälta huller om buller på golvet. Eldstaden var kall och maten hade börjat ruttna, vilket indikerade att det var ett tag sedan det funnits någon på fyrstationen. Vad som än hade orsakat oredan hade det gått hastigt och oväntat till. Det verkade som om männen suttit i köket och ätit när någonting fick dem att kasta sig ur sina stolar, gripa oljerockarna i farten och rusa ut och lämna ytterdörren olåst. Till råga på allt mitt i denna märkliga scen verkade köksklockan ha stannat.

Efter att ha sökt igenom varje skrymsle av fyren utan att återfinna sina försvunna kollegor återvände Joseph Moore till fartyget för att informera kapten Harvey om vad som hänt. Kapten Harvey skickade ett telegram tillbaka till fastlandet vilket i sin tur vidarebefodrades till Northern Lighthouse Boards huvudkontor i Edinburgh. Telegrammet löd i översättning:

En fruktansvärd olycka har hänt ute vid Flannans. De tre fyrvaktarna MacArthur, Ducat och Marshall har försvunnit från ön. Vid ankomst sistlidna eftermiddag fanns inga spår efter dem på ön.

Avfyrade en raket, men utan svar. Landsatte Moore som tog sig upp till stationen men fann inga fyrvaktare där. Klockorna hade stannat och andra tecken indikerade att olyckan måste ha skett för en ungefär en vecka sedan. De stackars satarna måste ha blåst ut över klippkanten och drunknat eller något liknande.

Eftersom mörkret föll kunde vi inte vänta kvar för att utröna deras öde.

Jag har lämnat kvar Moore, MacDonald, bouymastern och två matroser på ön för att hålla lyktan lysande tills vidare order anländer. Återvänder inte tillbaka till Oban innan jag hör från er. Jag har även sänt detta meddelande till Muirhead ifall detta inte anländer. Blir kvar på telegrafkontoret tills det stänger ifall ni skulle önska besvara mig.

Överintendent Robert Muirhead, mannen som kände alla de försvunna männen och därför hade rekryterat dem på uppdrag av Northern Lighthouse Board, avreste omedelbart och var ett par dagar senare på plats på ön för att försöka bringa klarhet i vad som hänt. Muirhead fann ingenting utöver vad Joseph Moore hade rapporterat om, sånär som på fyrhusets loggbok. Murihead noterade att de sista dagarnas anteckningar skiljde sig från de övriga. Exempelvis, den 12 december skriver andrefyrvakten Thomas Marshall om ”synnerligen starka vindar, vilkas like jag inte sett under mina tjugo år i tjänsten”. Marshall hade även antecknat att förstefyrvaktaren James Ducat hade varit mycket tyst under dagen och att tredjefyrvaktaren  Donald MacArthur hade gråtit under natten.

Intressant i sammanhanget var att denne Donald MacArthur var en herre som inte bara hade en bakgrund som soldat utan också hade många års erfarenhet av arbete på olika fyrar. Han var känd på fastlandet för att vara lite av en tuffing och ett råskinn. Varför skulle han gråta bara för att det råkade storma lite utanför knuten?

Dagen därpå, den 13 december, kunde loggboken berätta att stormen fortfarande rasade och att de tre männen hade förenats i bön. Varför skulle tre erfarna fyrvaktare behöva be för att en vanlig storm skulle upphöra? De satt säkert och bekvämt stationerade i ett nybyggt fyrhus på toppen av en hög kulle, de borde ha kunnat rida ut stormen utan några som helst problem eftersom det var just sådant här väder stationen var konstruerad för.

En annan märklig detalj är att inget oväder rapporterades från de närbelägna öarna eller från fartygen som befann sig i området under perioden 12-14 december. Likväl angav loggboken att en flera dagar lång storm rasade så kraftig att vuxna erfarna fyrvaktare grät och bad?

Den 15 december kommer så loggbokens sista inlägg. ”Stormen bedarrat, sjön lugn. Gud är över allt”. Vad menades med att Gud var över allt?

Fr. vä: Thomas Marshall, James Ducat och Donald McArthur. Klicka för större bild.

Ytterligare en märklig detalj som Muirhead reagerade på var frånvaron av de två oljerockarna i den lilla farstun. Det hade funnits tre män på fyrstationen. Varför saknades då bara två oljerockar? Hade en av männen rusat ut utan sin oljerock? Och varför hade alla tre männen lämnat stationen trots att reglementet föreskrev att minst en man måste stanna kvar på stationen vid varje givet tillfälle? Om den tredje mannen trots det hade stannat kvar på stationen och därför inte använt sin oljerock, vart hade han då tagit vägen? Varför fanns han inte kvar på stationen när Joseph Moore anlände med fartyget?

En grupp män angör kajplattformen. Klicka för större bild.

Vidare ledtrådar fann Muirhead nere vid den lilla kajplattformen. Rälsvagnen låg omkullvräkt och stumpen av järnvägsräls var uppsliten ur sina fästen och alldeles förstörd. Repstumpar låg strödda omkring huller om buller. Det här var rep som vanligen satt fast i en lastlåda som i sin tur var en del av en vinschanordning ett tjugotal meter ovanför plattformen och som användes för att vinscha upp material till klippan så att man skulle slippa bära allting uppför de branta och hala trappstegen som bara var uthuggna ur klippan. Kanske hade man varit i färd med att hämta upp nånting från kajen när lastlådan släppt från vinschen och när männen sedan försökt bära upp vad det nu var uppför trapporna så kunde möjligen en större våg ha kommit och slagit dem i sjön samtidigt som den vält omkull lastvagnen? Den teorin ansåg Robert Muirhead vara den allra mest troliga och det var även så han beskrev det troliga förloppet i den rapport han vid återkomsten till fastlandet skickade till Northern Lighthouse Board.

Northern Lighthouse Board var allt annat än imponerade av Muirheads slutsatser. Om händelsen gått till så som Muirhead spekulerade, varför hade då ingen av kropparna flutit iland någonstans på den lilla ön som vid det här laget grundligt genomsökts? Varför hade en av fyrvaktarna bestämt sig för att börja greja med vinschen utan sin oljerock? Det var ju trots allt mitt i december i Yttre Hebriberna och även vid lugnt väder var det ordentligt kallt. Varför skulle tre erfarna sjömän som befann sig på randen till Atlantens upprörda vatten alla brista så i uppmärksamhet att de helt tagits på sängen av en oväntad våg? Och framförallt; det skulle inte ha varit några stormvågor vid tiden. Enligt alla rapporter skulle vädret ha varit klart och lugnt, alldeles oavsett vad anteckningarna i loggboken sa. Den lilla ön syntes ju till och med från den närbelägna grannön Isle of Lewis, så som det hade varit oväder på Eilean Mòr så hade det även varit oväder på Isle of Lewis och då hade detta rapporterats. Northern Lighthouse Board lät sig emellertid nöjas med Muirheads teori eftersom inget bättre förslag fanns att tillgå. Händelsen avfärdades som en olycka och ärendet stängdes.

De branta trappstegen ner till kajplattformen, vilken syns från en annan vinkel i den infällda bilden. Klicka för större bild.

Under årtiondena som följde på händelsen inkom många bisarra rapporter från fyrvaktare stationerade på ön. Rapporterna berättade om viskningar och skrik i mörkret, trots att ön är helt obebodd sånär som på fyrhuset. Många är de fyrvaktare som varit övertygade om att ön är förhäxad där den ligger som ett övergivet yttre brofäste i den becksvarta Nordatlanten, i vad som nästan verkar vara en egen dimension parallell med våran. Fyren helautomatiserades 1971 och det gjorde att många tacksamma fyrvakter slapp åka ut till den fördömda ön för att sitta av sina pass ute i den skräckinjagande ensamheten.

Även här inne på landbacken har ön och dess skrönor intresserat människor. Teorier om vad som verkligen hände de tre männen har varierat från spekulationer om gemensamma självmord till teorier om att det var ufon som landade och förde bort männen. Vad det var som egentligen hände vet ingen. Var det så enkelt att männen dukade under för elementen, vilket ju var en högst närvarande realitet i det krävande och farliga yrket som fyrvaktare? Eller var det något annat som svepte bort männen, något som vi inte ens kan föreställa oss?

Idag kan man besöka ön genom någon av de turer som lokala turistföretag anordnar. Liksom sina föregångare fåraherdarna varar de här turerna bara över dagen. I god tid innan skymningen faller lämnar turistbåten ön och när mörkret återigen sveper in över lämningarna av abotten St. Flannáns kapell är det bara sjöfåglarna som finns kvar på ön.

Eller?

Läs mer:
The Scotsman
The Scottish Express

Podcasts:
Unexplained Podcast avsnitt 8
Thinking Sideways

Du kanske även gillar det här?