”Titan” förliser – romanen som blev verklighet

Ett flytande palats kastade loss från Southampton och gav sig ut på sin jungfrufärd. Det var det största och elegantaste passagerarfartyg som någonsin hade byggts. Kändisar och förmögna passagerare njöt av lyxen ombord på väg till Amerika. Fartyget nådde emellertid aldrig sin destination. Ett isberg på Atlantens kalla vatten satte stop för färden. Det här handlar inte om Titanic utan om handlingen i en roman som skrevs 1898.

Morgan Robertson.

Boken heter i sin helhet The Wreck of the Titan: Or, Futility och handlar om huvudpersonen John Rowland. Rowland är en före detta sjöman i den amerikanska flottan som tvingats lämna sin tjänst med mindre smickrande vitsord. När berättelsen tar sig början arbetar han som matros ombord på oceanångaren Titan, ett splitter nytt flytande palats som lämnar Southampton med destinationsort New York. En aprilnatt på färden över havet ränner Titan in i ett isberg som träffar fartyget på styrbords sida och river upp ett långt hål från vilket det iskalla vattnet rusar in. När romanen når ungefär halvvägs in i berättelsen har Titan redan sjunkit och resten av berättelsen är ett relationsdrama där Rowland anklagas för att ha kidnappat den unga flicka han räddat från katastrofen och som också råkar vara dotter till Rowlands före detta älskarinna.

Vi ska inte gå djupare in på den delen av boken här, istället ska vi titta på de remarkabla likheter som författaren Morgan Robertson lyckades pricka in hos den fasansfulla katastrof som skedde på Nordatlanten fjorton år senare när Titanic, precis som romanens Titan, en aprilnatt stötte emot ett isberg och tog över 1.500 människor med sig ner i djupet.

Vi kan börja med att titta på lite grundläggande detaljer.

• Båda fartygen var rejält tilltagna, Titan beskrivs vara 244 meter lång, Titanic var 269 meter lång. Fartygens deplacement, alltså vikten av det vatten kroppen undantränger när den nedsänks i vatten, var 45.000 ton för Titan och 46.000 ton för Titanic.
• Båda fartygen liknade varandra rent visuellt, med fyra skorstenar som den mest framträdande detaljen (även om Titanics fjärde skorsten enbart var en attrapp. Den var inte ansluten till någon motor utan enbart ditritad på byggritningen för att inte förstöra symmetrin).
• Båda fartygen var triple screws, alltså utrustade med tre propellrar för att säkerställa en jämn och kraftfull drift när den stora kolossen sattes i rörelse.
• Båda fartygen hade likartade namn, Robertsons fartyg kallades Titan och verklighetens motsvarighet namngavs Titanic.
• Båda fartygen var kapabla att uppnå hastigheter över 20 knop, en för tiden gigantisk siffra med tanke på att båda fartygen drevs på stenkol och var monstruöst stora och tunga.
• Båda fartygen beskrevs vara ”osänkbara” och hade därför endast utrustats med det minimala antal livbåtar som lagen krävde, 24 för Titan och 20 för Titanic, trots att båda fartygen kunde bära över 3.000 personer ombord vid full beläggning. Inget av fartygen var fullsatta vid överresan över Atlanten, Titan bar 2.500 passagerare, Titanic 2.200.
• Båda fartygen hade utrustats med vattentäta skott. Titan hade 19 stycken, Titanic hade 16 stycken.
• Båda fartygen företog sin överfart i april månad och båda avseglade från Southampton. Bestämmelseort var i båda fallen New York.
• Båda fartygskatastroferna inträffande 400 miles från Newfoundland, på exakt samma plätt av Atlanten.
• Båda fartygskatastroferna inträffade vid ungefär samma tidpunkt. Titan stötte i romanen emot isberget ”nära midnatt” och Titanic stötte emot sitt isberg klockan 23.40.
• Det var ett isberg som i båda fallen orsakade katastrofen och i båda fallen revs fartygets styrbordssida upp. När Titan träffade isberget höll hon 25 knop, när Titanic träffade isberget höll hon 23 knop.
• Båda fartygen bröts i två delar innan de sjönk. I fallet Titanic var det ett faktum som upptäcktes först när man på 1980-talet lyckades hitta vraket och besöka det med en dykarrobot. Länge var det officiella antagandet att fartyget hållit ihop hela vägen ner till havsbotten även om vissa vittnesuppgifter från olycksnatten hade gjort gällande att så inte var fallet. Det var dock först när man återfann vraket på 3.810 meters djup som man kunde lägga ytterligare en likhet med romanens Titan till listan.

 

På en viktig punkt skilde sig romanens katastrof från verklighetens och det var i fråga om överlevande. I romanen överlever endast 13 personer, däribland John Rowland och den unga flicka han räddar genom att fly upp på det isberg som sänkt Titan och där invänta räddningen. I verklighetens katastrof lyckades 705 personer undkomma katastrofen med livet i behåll, huvudsakligen kvinnor och barn från huvudsakligen första och andra klass.

Inte helt oväntat försökte Morgan Robertson slå mynt av Titanics förlisning. Därför gav han 1912 åter ut sin bok i kölvattnet av den katastrof som nu täckte alla löpsedlar och fanns på varje mans tunga.

Robertson, ja. Vem var han och hur kunde han förutse så många detaljer hos en händelse som ännu inte ägt rum?

Morgan Robertson föddes 1861 som son till en sjökapten som seglade på The Great Lakes, alltså de stora amerikanska och kanadensiska insjöar som täcker en stor del av den nordamerikanska kontinentens nordöstra del. Själv gick han till sjöss tidigt och spenderade hela sin uppväxt ombord på olika fartyg. När han arbetat sig upp till positionen förstestyrman var han hjärtligt trött på det tunga arbetet ombord som präglat hela hans uppväxt och därför bestämde han sig för att gå iland permanent. Han mönstrade således av och utbildade sig till guldsmed istället. Efter att ha arbetat med juvelerararbete i närmare tio år började han se dåligt och tvangs därför hitta en annan födkrok. Det var nu han började skriva, främst maritima noveller och små sjömanshistorier. 1898 kom alltså det maritimt inramade relationsdramat The Wreck of the Titan: Or, Futility ut.

Morgan Robertson var således väl bevandrad i sjömanslivet och hade sett fartygen växa till sig och utvecklas genom åren och det förklarar till viss del många av de visuella likheter med verklighetens Titanic som Robertson förutspådde. Robertson kunde helt enkelt förutse i vilket riktning utvecklingen skulle fortsätta, baserat på den utveckling som skett under hans egna år som verksam inom och intresserad av sjöfarten. Så långt allt väl. Det är när vi kommer ner till detaljer som tidpunkten för förlisningen, platsen för förlisningen (Atlanten är rejält stor) och framförallt det faktum att båda fartygen bröts sönder på ungefär samma ställe på skrovet som det börjar bli läskiga likheter.

Var det bara rena tillfälligheter som gjorde att Robertson lyckades gissa så många rätt så långt i förväg? Är det bara vår mänskliga vilja att se symmetrier i verkligheten som ligger bakom eller visste Robertson något som inte vi vet? Hade han förmågor som inte vi har? Vad tror du? Lämna gärna en kommentar nedan.

Läs mer:
Time Magazine
Wikipedia
Insane Coincidences

Du kanske även gillar det här?