The Mothman – Vad hände i Point Pleasant i mitten av 60-talet?

En brett grinande man som kliver ur en futuristisk farkost. En mystisk varelse med röda ögon som verkar vara till hälften människa och till häften kryptid. Människor berättar om sina märkliga upplevelser i en liten amerikansk stad på sextiotalet och blir utskrattade. En bro som rasar och tar med sig många av de människor i djupet som bevittnat varelsen. Historien om Mothman är verkligen konstig på alla sätt.

grinningHela legenden om The Mothman sägs ha tagit sin början när en handelsresande i symaskiner, Woodrow Derenberger, påstod sig ha kommit körande i sin firmabil på väg från Marietta i Ohio till sitt hem i Mineral Wells i West Virginia en sen kväll den 2 november 1966. Derenberger, en gift flerbarnsfar med gott allmänrykte, färdades längs Highway I-77 när han sade sig ha blivit omåkt av en märklig farkost, som såg ut som en bil fast ändå inte. Farkosten färdades längs vägen i mycket hög hastighet och svävande någon decimeter över asfalten. Derenberger kommer ihåg att han reagerade över den märkliga skorstensliknande tingest som syntes sticka upp ur farkosten och som påminde om glaskupan på en oljelampa. Utan förvarning, exempelvis genom att använda blinkers eller bromsljus, svängde farkosten in framför Woodrow Derenbergers bil och och saktade in och tvingade honom att kasta sig på bromsen för att undvika en kollision. Ur den märkliga farkosten klev en underlig figur i vad som såg ut som en mörk kostym och började gå mot Derenbergers bil. När figuren lämnat farkosten började den lyfta från marken och lade sig till att sväva tiotalet meter ovanför scenen för händelserna.

Mr. Cold/The Grinning Man
Mannen som kom fram till Woodrow Derenbergers bil presenterade sig som Mr. Cold. Derenberger hävdar att mannen aldrig talade ett enda ord men att Derenberger likväl kunde höra vad mannen sa, som om budskapet kom till honom via telepati. Mannen bad Derenberger att rulla ner sin bilruta och menade lugnande att det inte fanns något skäl för Derenberger att vara rädd eftersom mannen inte ville honom något illa. Mr. Cold hade hela tiden ett brett flin som bredde ut sig över hela ansiktet och Derenberger kom i efterhand att referera till honom som antingen Mr. Cold eller The Grinning Man.

Under tiden Woodrow Derenberger och Mr. Cold befann sig på platsen verkade Mr. Cold av och till stirra mot de avlägsna ljusen i den närbelägna staden Parkersburg. Mr. Cold frågade Derenberger på telepatisk väg vad alla de där ljusen representerade. Derenberger tänkte till svar att att det var ljusen från en närbelägen stad och Mr. Cold verkade förstå vad Derenberger tänkte trots att inte heller Derenberger talade. Mr. Cold följde upp med fler frågor om vad en stad är och vad den fyller för funktion och om det finns människor där. Derenberger tänkte till svar att staden heter Parkersburg och fungerar huvudsakligen som en knutpunkt för affärer och industrier och att de flesta människor bor i ytterområdena. Mr. Cold berättade då att han själv kom från planeten Lanulo i Genemedes-galaxen.

Efter att ha fått svar på sina frågor verkar Mr. Cold nöjd och lämnar Woodrow Derenberger med orden ” – It’s been nice talking to you Mr. Derenberger. We will be seeing you again”. Därefter vände Mr. Cold på klacken, den mystiska farkosten sänkte åter ner sig till gatunivå och Mr. Cold hoppade in. Därefter satte farkosten iväg i en helt orimlig fart rakt ut i natten.

Det finns en lång intervju med Woodrow Derenberger i vilken han själv berättar om sitt möte med Mr. Cold. När Derenberger gick ut med händelsen publikt blev han, inte helt oväntat, gjord till allmänt åtlöje. Folk skrattade ut honom, hans rykte förstördes helt och han förlorade både hustru och arbete på kuppen. Woodrow Derenberger vägrade dock ge vika. Han hävdade fram till sin död 1990 att det hade gått till precis så som han berättade om.

En bevingad varelse dyker upp i Point Pleasant
Tio dagar efter incidenten med Woodrow Derenberger började det hända märkliga saker i den lilla staden Point Pleasant i West Virginia. Point Pleasant är en ganska sömnig liten håla med lite över fyratusen människor och demografin utgörs i huvudsak av barnfamiljer. Det var inte annorlunda på 1960-talet. Point Pleasant är precis som alla andra små samhällen i den storleken en plats där alla känner alla.

Den 12 november 1966 var fem män sysselsatta med att gräva gravar på samhällets kyrkogård. Männens grävande avbröts av att en brunaktig människoliknande varelse stigit till väders från ett närbeläget skogsbryn. Figuren såg inte ut som nånting männen någonsin tidigare sett med sin gråbrunaktiga hudton och väldiga vingar. Vingarna såg heller inte ut som de brukar göra på en stor fågel utan påminde mer om de vingar som man ser hos fjärilar och klädmalar. Männen fick gott om tid på sig att betrakta den märkliga varelsen eftersom den flög över deras huvuden under en god stund.

Bunker i The TNT Area.

Tre dagar senare, den 15 november 1966 fick två par, Roger och Linda Scarberry och Steve och Mary Mallette, syn på något när de kom körande i bil genom ett område åtta kilometer norr om Point Pleasant som kallas The TNT Area. Området hyser bunkrar med främst sprängmedelsreserver som legat där sedan Andra Världskrigets dagar när militären använde området. Det är becksvart i området när inte dagsljuset lyser upp vägen och så var det även den här novemberkvällen. Bilens förare märkte i backspegeln att två röda lysande prickar verkade följa efter bilen och påkallade uppmärksamhet från bilens övriga passagerare som snart förstår att de lysande prickarna är ögon som verkar sitta på en stor varelse av någon typ som följer efter bilen på nära avstånd. Varelsen såg ut att vara närmare två meter lång och ha enorma vingar som den, när den landar en bit från bilen omsorgsfullt viker in bakom ryggen samtidigt som de röda ögonen verkar följa bilen. Givetvis uppstår full panik i fordonet och man stampade gasen i botten.

Efter att ha vrålat fram genom kvällsmörkret i full fart saktade man ner fordonet en bit längre neråt vägen och stannade till. Man pustade ut och började samspråka om vad det egentligen var man sett däruppe i skogen? När man sitter där i bilen och pratar upptäcker en av bilens passagerare att varelsen har följt efter dem, trots att bilen framfördes i mycket hög fart. Nu sitter varelsen på en närbelägen kulle med vingarna instoppade bakom ryggen och stirrar på dem med sina röda ögon. Helt plötsligt rätar den ur vingarna och sätter fart mot bilen, vilket får bilens förare att ännu en gång stampa gasen i botten och köra så fort han vågar i mörkret och den här gången stannar man inte förrän man är framme vid sheriffkontoret i Point Pleasant. Där gör man en anmälan om vad som skett. Det visar sig att de här två bilutflyktssugna paren inte är ensamma om att ha bevittnat varelsen den kvällen. Sheriffen har fått in ett flertal liknande anmälningar.

Newell Partridge
Byggnadsarbetaren Newell Partridge satt hemma och tittade på TV tillsammans med sin schäfer Bandit i den lilla staden Salem i West Virginia, cirka två timmars bilfärd från Point Pleasant. Klockan var 22.30 och allting var tyst och lugnt i området. Då, plötsligt, hörs ett utdraget metalliskt gnällande från Partridges lada. I samma stund tappar Partridges TV kontakten och det statiska brus som brukar kallas ”myrornas krig” uppstår. Men, den här gången ser inte ”myrornas krig” ut som det brukar. Märkliga mönster tar form på Partridges TV-skärm. Partridge skulle senare försöka beskriva det metalliska skärande ljudet som det som kan komma ur en rostig och trög generator som startar upp. Hunden började skälla och kasta sig mot ytterdörren. Partrigde öppnade dörren och hunden rusade ut i natten, mot ladan. Partridge följde efter i hopp om att kunna utröna vad det var som lät och varför TV-sändningarna gick ner.

Beväpnad med enbart en ficklampa följer Partridge efter Bandit ut i mörkret och ner mot ladan en bit bort för att titta efter vad som står på. När han slår upp dörrarna till ladan är allting becksvart. Det enda som bryter sig ut ur mörkret är två röda ögon som stirrar på Partridge som står där i dörröppningen. Partridge rusade tillbaka in i huset och greppade sitt gevär men när han väl stod där med bössan i handen insåg han att han aldrig skulle våga ge sig tillbaka ut till ladan och vad det nu var som fanns därinne i mörkret. Partridge stannade kvar i huset. Schäfern Bandit såg han aldrig mer. Inte ett ljud kom från hunden mer den natten. Ingen kropp hittades dagen därpå när Partridge väl vågade sig ut i ladan i skydd av dagsljuset. Hunden var lika spårlöst borta som de röda ögon som stirrade på Partridge inifrån mörkret.

Givetvis gjorde Partridge en anmälan till sheriffkontoret om sina upplevelser. Det var då han fick veta att han inte var ensam om att ha sett vad det nu var han såg. De två paren i bilens berättelser stämde väl överens med vad Partridge sade sig ha upplevt.

Presskonferens hålls
Den 16 november hålls en presskonferens i vilken paren Scarberry och Mallette berättade om sina märkliga upplevelser i bilen ute i skogen. Vicesheriff Halstead  tog sedan till orda och intygade för både den närvarande pressen och andra nyfikna att han känt båda paren i åratal och kunde gå i god för att det här inte var människor som fabulerade ihop rövarhistorier. De hade aldrig tidigare varit i klammeri med rättvisan och hade inga skäl att hitta på märkliga historier. En fältbiolog vid namn Dr. Robert L. Smith dök också upp på presskonferensen och berättade att en del av vittnesuppgifterna kunde tydas som att det vittnena sett skulle kunna vara en Prärietrana, en stor tranfågel som kan bli uppåt två meter hög och uppvisa ett vingspann på upp till ett tre meter. Fågeln är också känd för att ha gulrödaktiga ögon som i enskilda fall kan vara betydligt mer åt det röda än åt det gula hållet. Fältbiologen Smith drog därför slutsatsen att det här inte handlade om något annat än en stor trana som på sin väg söderut inför vintern kommit på avvägar och sedan har historien helt enkelt blåsts upp något alldeles vansinnigt och blivit något av en spökhistoria.

Massmedia spred presskonferensen till allmänheten och det stod inte på förrän den mystiska varelsen i folkmun hade fått namnet ”The Mothman”.

TNT-lagret
Området åtta kilometer norr om Point Pleasant som kallas The TNT Area och som var skådeplatsen för paren Scarberry och Mallettes bilburna flykt kom under de kommande månaderna att alltmer framstå som varelsens fasta punkt. Ett flertal andra människor uppgav att de antingen sett eller blivit jagade av nånting som påminde om de vittnesuppgifter vi läst om tidigare. Området i sig ligger skyddat av skog och de byggnationer som finns är cementbunkrar av den där klassiska typen som finns utspridda över stora delar av västvärlden sedan Andra Världskrigets dagar. Bunkrarna är ofta förbundna med varandra via ett underjordiskt nätverk av tunnlar. I just de här bunkrarna lagrade den amerikanska militären som sagt sprängmedel och ammunition och för det syftet passade den avlägsna geografiska positionen ypperligt. Lokalborna i området spekulerade i om bunkrarna tagits i besittning av den här mystiska varelsen och om han använde tunnlarna för att förflytta sig osedd. Området är tätbevuxet och mycket svårtillgängligt så om den här varelsen nu ville hålla sig dold där så kunde detta ske utan större ansträngning.

fonster_roda_ogonDet finns lite hus utspridda i området och i ett av dessa små hus i obygden bodde familjen Thomas. På kvällen den 16 november, för övrigt samma kväll som presskonferensen hölls någon mil därifrån, såg familjemedlemmarna i familjen Thomas hushåll ett märkligt ljus som liksom svävade ovanför området i skogen där bunkrarna ligger. Lite senare samma kväll bestämmer sig familjens vän Marcella Bennett att tillsammans med sin lilla dotter åka och besöka familjen Thomas. När hon anländer på garageuppfarten och kliver ur bilen reser sig en gråsvart varelse med röda lysande ögon upp från vegetationen i ett närliggande buskage. Marcella hade inte sett vad det nu var som reste sig lägga sig i buskaget och hon kunde inte säga vad det var för någon sorts varelse men hon var säker på att det inte var något barn och hon tvivlar på att det var en människa.

Marcella Bennett fick givetvis panik. Hon glömde helt bort att hon bar på sin lilla dotter så hon rusade ensam in i huset, insåg att hon inte hade barnet med sig, rusade ut och plockade upp det tappade barnet och rusade sedan tillbaka in i huset igen och slog igen dörren efter sig med kraft. Väl inne i huset hjälptes familjen åt att låsa dörrar och fönster och släcka alla lampor. En liten stund senare, sittande i mörkret, kunde familjen inte bara höra någonting röra sig i mörkret utanför utan även se ett par röda ögon röra sig mellan och stirra in genom fönstren. Familjen ringde sheriffkontoret som gav sig ut och tittade till huset och omgivningarna. Då fanns inga tecken på någon rödögd fridstörare.

Marcella Bennett kunde aldrig glömma vad hon upplevt och de följande månaderna kom hon att utveckla psykiska problem, vilka inte blev bättre av att folk misstrodde henne. Trots att hon före incidenten varit psykiskt stabil och efter incidenten förvandlats till ett nervvrak blev hon inte trodd. Marcella Bennett hävdade även att hon av och till hörde en kvinnas skrik från området.

Point Pleasant
Märkliga saker fortsatte inträffa i Point Pleasant under det kommande året. Många viskade om att det fanns ett samband mellan den mystiska varelsen med röda ögon, konstiga ljusprickar i skyn, så kallade Men in Black som synts till i samhället och Woodrow Derenbergers påstådda möte med Mr. Cold. Diverse monsterjägare och paranormala forskare vallfärdade till staden. Den mest kända av dessa figurer var parapsykologen John Keel som  kom att skriva boken The Mothman Prophecies. Boken kom senare att ligga till grund för filmen med samma namn från 2002 med Richard Gere i huvudrollen.

silverbridge
Klicka för större bild.

Som om inte den lilla staden hade nog med bekymmer som det var så inträffade en katastrof mitt i julhandeln den 15 december 1967. Silver Bridge, bron som förband Point Pleasant, West Virginia med Gallipolis, Ohio störtade ner i Ohiofloden. Bron, en hängbro som fått sitt namn eftersom den var målad i en aluminiumfärg som kom den att lysa som silver i solen, kollapsade mitt i rusningstrafiken och tog 46 personer och tiotals bilar med sig ner i den decemberkalla Ohiofloden. Två av de döda återfanns aldrig. Flera av de döda hade tidigare rapporterat att de sett den där konstiga bevingade varelsen med röda ögon. Haverikommissionen kom efteråt fram till att olyckan orsakades av att en länk i hängbrons upphängningssystem hade brustit. Intressant nog markerade kollapsen av bron slutet för The Mothmans uppdykanden. Det var dock inte riktigt slut på konstigheterna i Point Pleasant än…

Mary Hyre
Mary Hyre var en reporter för den lokala tidningen The Messenger. Några dagar efter brokatastrofen översvämmades Mary av rapporter och vittnesuppgifter om UFOn som ska ha synts på himlen före, under och efter att bron kollapsat.

MiBEn kväll i januari satt hon kvar på redaktionen och arbetade sent när en liten och mycket märklig man dök upp på och sökte henne. Han hade mycket märkliga ögon, Mary beskrev dem som icke-mänskliga, och mannen hade mycket tjocka glasögon på sig. Han hade väldigt mörkt och tjockt hår som dessutom var klippt i en konstig uppkammad pottfrisyr. Hans röst var mycket låg och hade ett märkligt tonfall. När han talade stammade han av och till och Mary fick först för sig att mannen led av någon form av talfel. Mannen var bara intresserad av en enda sak, han ville veta vem som hade rapporterat in att de hade bevittnat de där konstiga ljusen på himlen i samband med brokollapsen. Under tiden mannen försökte pumpa Mary på detaljer om vittnena lutade han sig allt närmare Mary så att han efter ett tag nästan hovrade hotfullt över henne. Mary blev rädd och ropade på sin chef som också befann sig sent på redaktionen, fast i ett närliggande rum. Med Marys chef närvarande i rummet fortsatte frågorna hagla över Mary ända tills en telefon ringde. Mary svarade. Under tiden Mary pratade i telefon började den mystiske mannen intressera sig för den penna Mary hade haft i handen när han kom in på redaktionen. Pennan låg på bordet framför dem och mannen plockade upp den med ett ansiktsuttryck som påminde om förvåning. Han undersökte pennan som om han aldrig sett en penna tidigare. Efter någon minut tittade han sig nästan teatraliskt runt om i rummet, stoppade på sig pennan och rusade ut ur redaktionsbyggnaden utan att säga någonting till avsked.

Det här var inte enda gången Mary Hyre stötte på den här märkliga figuren. Några veckor efter incidenten på redaktionen fick Mary syn på samma man ute på gatan i närheten av tidningens redaktionsbyggnad. Han var på väg över gatan. När han fick se Mary och insåg att även hon sett honom vände han på klacken och rusade mot en svart bil som stod parkerad i närheten. Mannen kastade sig in i baksätet och bilen rivstartade och försvann på några sekunder.

mothmanstatue
Den 3,5 meter höga staty av The Mothman som skulptören Bob Roach skapade 2003.

Den var inte bara tidningens redaktion som fick påhälsning av den här underliga figuren. Rapporter inkom om att han varit och snokat runt hos en del av de människor som rapporterat in till sheriffkontoret att de sett märkliga ljus på himlen. Han hade ställt en massa konstiga frågor till dem och påstått att han var journalist från en tidning i närbelägna Cambridge, Ohio. Han namngav dock ingen särskild tidning och verkade inte besitta några kunskaper om varken orten Cambridge eller om människorna som levde och verkade där. En del människor spekulerade i om det var den i början av texten nämnde Mr. Cold som återvände till staden, andra funderade över om det kunde vara en av de Men in Black som det gick rykten om.

Och med den här konstiga mannens uppdykande och frågor slutar den här mycket märkliga historien. Mr. Cold dök aldrig upp fler gånger. Den bevingade varelsen med röda ögon syntes aldrig mer till. Ljusen i skyn slutade dansa om kvällarna. Människorna i Point Pleasant glömde däremot inte händelserna och den ovan nämnda film med Richard Gere i huvudrollen som släpptes 2002 kom att åter sätta sökarljusen på Point Pleasant och de märkliga incidenterna i mitten av 1960-talet. Samma år som filmen släpptes började man anordna den årliga Mothman Festival i Point Pleasant och skulptören Bob Roach skapade året därpå en 3,5 meter hög staty av The Mothman som står centralt placerad i staden. Man öppnade även ett museum 2005 och händelserna med The Mothman har kommit att omfamnas  av lokalsamhället på samma vis som människorna i Rosswell har omfamnat Rosswellincidenten.

Vad tror du? Var Det Okända i rörelse i den lilla staden där på sextiotalet eller är alltihop bara en massa skrönor och hysteriska påhitt som fogats samman till en legend av fantasifulla människor? Lämna gärna en kommentar nedan.

Läs mer:
The Mothman Wikia
The Unresolved Podcast – Point Pleasant

Du kanske även gillar det här?