” – Tänk på mig ibland”. Hemmafrun som försvann: Dorothy Forstein, 1950

Dorothy Forsteins liv såg ut som många andra amerikanska kvinnors i mitten på 1900-talet. Hon var trebarnmor, gift med en framgångsrik man och familjen bodde i en välmående förort till Philadelphia. Paret Forsteins äktenskap var av allt att döma lyckligt och Dorothy beskrivs som en glad och utåtriktad kvinna. På ytan verkade hon leva mitt i den en amerikanska drömmen, men i skuggorna lurade något annat. Hade Dorothy en mörk hemlighet? Eller var det någon i hennes närhet som ville henne illa?

Dorothy och Jules Forstein gifte sig i början på 1940-talet. Han hade då redan två barn från ett tidigare äktenskap, döttrarna Marcy och Merna. Den första hustrun dog i barnsäng när Marcy föddes, och Jules Forstein återförenades då med sin ungdomskärlek Dorothy. Paret gifte sig och fick en son, Edward. Medan Dorothy tog hand om hemmet och de tre barnen blomstrade Jules Forsteins karriär. 1943 blev han utnämnd till domare. Men ett par år senare skulle idyllen slås sönder.

dorothy-forstein
Dorothy Forstein.

Den 25 januari 1945 hade hon lämnat sina barn hos grannen för att gå till snabbköpet för att handla. Hennes man var på sitt arbete. Hon återvände från snabbköpet hem till deras trevåningshus. När hon steg in genom dörren dök någon fram ur den lilla alkoven under trappan och överföll henne i mörkret. Dorothy hann bara skrika till en enda gång. Polisen bröt sig in genom ytterdörren och fann henne liggande i en pöl av blod. Hennes käke var bruten, hennes näsben var knäckt, hon hade dessutom en axelfraktur och en rejäl hjärnskakning. ” – Någon hoppade på mig, jag såg inte vem det var. Han bara slog och slog”, säger hon med darrande stämma till polisen. Det fanns både pengar och smycken i hemmet men inget hade blivit stulet. Motivet var mord menade polisen. Inkräktaren hade tagit sig in utan att lämna några som helst fingeravtryck och utan att bryta upp låsen på varken fönstren och dörrarna. Det fanns heller inget som påvisade hur inkräktaren hade lämnat huset efter överfallet.

Dorothy Forstein tillfrisknade långsamt efter överfallet. Hon hämtade sig dock aldrig helt och hållet psykiskt. Med en i det närmaste rituell noggrannhet kontrollerade hon dörrar och fönster för att vara säker på att de var reglade samt att de nymonterade låsen fungerade ordentligt. Hon sökte också ständigt sällskap av släkt och vänner. Under fester kunde hon ibland försjunka i djup tystnad.

I oktober 1950 var domare Forstein tvungen att närvara på en politisk bankett. Det visade sig att han skulle komma hem senare än vad som var beräknat varvid han ringde hem till sin hustru.
– Jag tror inte att det blir alltför sent” sade han. ” – Är allt som det skall”? Dorothy lät glad och försäkrade sin make att allting bara var bra. Hon avslutade samtalet med att säga: ” – Tänk på mig ibland”.

Jules Forstein kom faktiskt hem ganska sent hem denna kväll i oktober 1950, drygt fem år efter första överfallet. Det första han hörde när han steg i det svagt upplysta huset var gråten från sina två små barn, Edward och Marcy. Jules fann dem tätt hopslingrade i ett av sovrummen hysteriskt skrikande ” – Det är mamma! Någonting kom och tog mamma!”.

Forstein började att genomsöka varje rum i huset. Han hittade hennes handväska, pengarna och nycklarna, men Dorothy själv var borta. Mellan gråtattackerna berättade Marcy vad som hade hänt. Hon hade vaknat av hemska ljud i mörkret och då rusat iväg till moderns sovrum. Genom dörrspringan hade hon sett modern ligga med ansiktet neråt på mattan. En mörk figur stod lutad över henne. ” – Hon verkade sjuk”, snyftade den lilla flickan. Inkräktaren hade sedan lyft upp modern och slängt henne över axeln med huvudet hängande nedåt över ryggen. Mannen hade då sett dottern och sagt till henne: ” – Gå och lägg dig igen. Din mamma är sjuk, men hon kommer att bli bra nu”. Därefter gick han iväg med Dorothy, som endast var iklädd röda tofflor och sin röda sidenpyjamas, ut genom ytterdörren som ledde ut mot gatan.

När polisen anlänt stod de alldeles handfallna. Det verkade otroligt att någon skulle kunna bära en kvinna över axeln genom hela huset utan att ta stöd någonstans. Flickans berättelse är den enda förklaringen polisen har till domarhustrus försvinnande. Ingenting var rubbat i huset, det fanns inga tecken på någon strid, det fanns inga spår överhuvudtaget som tydde på att någon utomstående varit där. Det fanns inte ett enda fingeravtryck efter den okände mannen, något som förundrade polisen. Varför hade ingen hejdat honom när han klev ut på den trafikerade gatan bärande en medvetslös kvinna iförd endast sidenpyjamas? Hur kunde han lyckats ta sig in i huset trots alla dörr- och fönsterlås? Polisen gjorde förfrågningar på vartenda sjukhus och på samtliga pensionat och vilohem i hela Philadelphia. Man hörde sig dessutom för på bårhusen. Inte ett enda spår stod att finna efter Dorothy.

Vem som än hade rövat bort domarens hustru hade tydligen gjort det för gott. Dorothy Forsteins sista ord ringde spöklika i domarens öron, ” – Tänk på mig ibland”.

Du kanske även gillar det här?