Spökskepp – Världshavens seglande vålnader

Allt möjligt kan hända på havet. Stormar, myteri, sjörövare, mord och sjöodjur. Därför är det kanske inte så konstigt att så många fartyg genom historien dykt upp, på drift  eller strandade, men med det gemensamt att både besättning och tecken på strid ombord saknas. Idag ska vi tala om spökskepp.

Mary Celeste
Det kanske mest kända spökskeppet genom alla tider är Mary Celeste. Fartyget, som var byggt 1861 i Nova Scotia, Kanada, var en brigantin på drygt 100 fot (ca 31 meter). Hon seglade under namnet Amazon fram till och med 1867 då hon strandade i en storm vid Nova Scotia. Hon bärgades dock och såldes till en amerikansk ägare som döpte om henne till Mary Celeste. Fartyget är idag känt som ett klassiskt spökskepp på grund av att skeppet på en resa från New York till Genua, med last av industrialkohol, återfanns drivande utanför Gibraltar med last och besättningens personliga värdesaker helt intakta men med besättningen spårlöst försvunnen. Även kapten Benjamin Briggs fru och barn som medföljde på resan saknades. Rykten om att ett blodigt svärd hittades under kapten Briggs säng är falska efterhandskonstruktioner och stöds inte av den samtida undersökningen av försvinnandet. Inte heller stämmer myten om att en måltid skulle ha stått framdukad på bordet orörd. Inga blodstänk hittades någonstans på skeppet men livbåten och sextanten saknades.

Vad som hände med besättningen är fortfarande okänt. Fartygets sista ankarplats på den resan (25 november) var ön Santa Maria på Azorerna enligt skeppets loggbok. Alla rimliga förklaringar, sånt som sjörövarangrepp och myteri, har kommit på skam och faktum är att vi än idag inte har en aning om vad som hände där ute på havet när man lämnat Azorerna.

Efter att det tomma fartyget återfunnits och bogserats iland såldes hon vidare och seglade ännu i flera år under olika ägare. Bland annat hade kaptenen David Reed Morehouse på fartyget Dei Gratia, som hittade Mary Celeste, som bärgningslön fått andel i fartyget med en femtedel. Dramatiken i Mary Celestes historia var ännu inte slut; 1885 lastades hon med skrot, och dåvarande kaptenen tog en överförsäkring på lasten. Han styrde fartyget på ett rev utanför Haiti och hade för avsikt att kräva ut ersättningen, men hon sjönk inte genast, och han blev fast för bedrägeri.

Fallet Mary Celeste har varit ämne för otaliga undersökningar och rättegångar, men mysteriet har aldrig fått sin lösning och ingen av de ombordvarande har någonsin hittats. Otaliga böcker, både fiktion och spekulativa, har skrivits om hennes öde.

mary_celeste


Jian Seng

Mycken skumraskverksamhet sker i det fördolda på världshaven, allt från tjuvfiske till människosmuggling, så när det helt plötsligt dyker upp konstiga och oannonserade fartyg utanför kusterna drar dessa givetvis till sig uppmärksamhet. Så var även fallet med tankern Jian Seng. Den illa medfarna 80-metersskorven dök helt plötsligt upp 180 km sydväst om Weipa, Queensland i Australien år 2006. Kustbevakningen observerade det mystiska fartyget och beslutade sig för att gå ombord. Fartyget var övergivet, styrsystemet var satt ur funktion och alla fartygspapper och fartygsidentifikationer var borta. Det fanns heller inga tecken på strid eller olaglig verksamhet ombord. Det var bara ett övergivet fartyg som flöt vind för våg utan att någon ville kännas vid det. Det enda som fanns ombord var en stor mängd okokt ris i lastutrymmet.

Vad hade fartyget använts till? Varför saknades all form av identifikation så till den grad att till och med namnet Jian Seng var övermålat? Varför hade den tidigare ägaren valt att inte sälja fartyget till skrot och få betalt för metallen utan istället anonymisera fartyget och sedan sätta det på drift? Varför hade ägaren inte brytt sig om att rädda lasten av ris?

Frågorna runt Jian Seng är onekligen många. Tyvärr lär ingen av dem bli besvarade eftersom den australiensiska kustbevakningen tog beslut om att sänka skorven. Den dränerades på kvarlämnat drivmedel och spillolja och sedan bogserades den ut på djupt vatten och borrades i sank. Därmed tog Jian Seng sina hemligheter med sig i djupet.

jian


Jenny

Den 4 maj, 1823. Maten har varit slut i 71 dagar. Alla andra ombord är döda. Det är bara jag kvar nu.

Kaptenen som skrev de här orden satt fortfarande kvar sin stol med pennan i handen när Jenny hittades 17 år senare. Alla de åtta ombordvarande kropparna, sju människor och en hund, hade frystorkats i den iskalla arktiska kylan som hade fångat in fartyget och klämt fast det i isen. I september 1840 upptäcktes skonaren Jenny fastfrusen i Drakes sund av valfångstfartyget Hope. Jenny hade lämnat sin hemmahamn på Isle of Wight i engelska kanalen 1822. Av okänd anledning hade man fångats av isen och svultit ihjäl därute i mörkret. Loggboken hade blivit prydligt ifylld ända fram till den sista noteringen den 4 maj 1823.

Alla de åtta kropparna fick sjömansbegravning och sänktes i havet.

jenny_schooner


SS Baychimo

Stålfartyget SS Baychimo byggdes 1914 av Lindholmens Mekaniska Verkstad A/B i Göteborg och började sitt liv som SS Ångermanelfven. Ägare blev Baltische Reederei GmbH i Hamburg och fartyget användes som lastångare på rutter mellan Hamburg och svenska hamnar fram till första världskrigets början i augusti 1914. Efter kriget överlämnades hon till Storbritannien som del i det krigsskadestånd som segrarmakterna dömde Tyskland att betala.

Pälshandelsbolaget The Hudson Bay Company köpte henne 1921 och döpte om henne till SS Baychimo och började använda henne för att handla med pälsar i eskimåbosättningar längst ön Victoria Island och nordvästra Kanada. Hemmahamn blev Ardrossan på den skotska västkusten. SS Baychimo genomförde totalt nio lyckade resor över Atlanten.

Den 1 oktober 1931 befann sig SS Baychimo fullastad med pälsar utanför standen Barrow i Alaska när hon fångades av packisen. Att fångas av packis är en mardröm för ett fartyg eftersom isen rör sig av och an och utan svårighet kan knyckla ihop vilket fartyg som helst likt en läskburk helt utan förvarning. Med tanke på detta tog besättningen beslutet att överge fartyget och söka skydd i Barrow. Två dagar senare, när besättningen åter försökte ge sig ut till det fastfrusna fartyget, hade hon brutit sig loss från isen och börjat driva. Hon drev längs kusten till den 8 oktober när hon frös fast igen, den här gången ännu hårdare. The Hudson Bay Company beslutade då att undsätta större delen av besättningen via flyg. Kvar lämnade man en liten grupp för att hålla koll på fartyget och eventuellt vänta ut vintern om så behövdes. Man låg still fram till den 24 oktober när en rejäl höststorm slog till och när den bedarrat var SS Baychimo återigen försvunnen. Fartygets kapten ansåg att hon måste ha brutits sönder och sjunkit i stormen så han började förbereda den kvarvarande besättningen på hemfärd. Några dagar senare kom emellertid bud om att fartyget siktats cirka 70 km längre ner längs kusten. Den kvarvarande besättningen spårade upp henne, beslöt att hon var för illa skadad för att det skulle vara lönt att försöka rädda henne och därför tömde man henne på den last av pälsar som låg kvar i lastrummet. Därefter övergavs hon. Nu börjar hennes (ännu pågående?) karriär som spökskepp.

Trots att hon dömts ut som förlorad hösten 1931 vägrade hon att duka under. Under loppet av de kommande årtiondena siktades SS Baychimo vid många tillfällen och på många olika ställen längs den amerikanska västkusten, framförallt utanför Alaska. Att det varit frågan om rätt skepp är står klart eftersom hon vid flera tillfällen till och med bordats av förbipasserande seglare och handelsfartyg. Ingen har dock gjort några försök att bogsera henne i land.

Den sista (senaste?) gången fartyget siktades skedde när en grupp eskimåer såg henne 1969, 38 år efter att hon övergivits. Då flöt hon fortfarande och visade inga tecken på att vilja gå under. Vid tillfället satt hon fast i isen mellan Point Arrow och Icy Cape utanför Alaska.

Att jag skriver senaste och inte sista gången hon siktades beror på att det absolut inte finns några som helst indikationer på att hon har gått under. Det finns ingenting som säger att hon inte har förts med vindarna ut i Stilla Havet eller upp i Norra Ishavet. Har hon sjunkit kommer vi med stor sannolikhet aldrig att få veta var, men håll med om att alternativet är så mycket mer spännande. Tänk om hon flyter runt där ute än, en liten bit tidigt 1900-tal som i snart ett sekel drivit vind för våg i sin ensamhet där ute i det stora oändliga…

Baychimo

Du kanske även gillar det här?