Mysteriet på Oak Island

En sommarkväll 1795 var 18-årige Daniel McGinnis och två vänner ute och rodde i skymningen vid en liten ö utanför Halifax i Nova Scotia, Kanada. Pojkarna fick syn på ett ljus som skymtade mellan träden och eftersom man visste att det normalt sett inte borde finnas folk där bestämde man sig för att ro in och undersöka. När man kom iland och rörde sig mot ljuset slocknade det. Pojkarna fortsatte en bit till, fram till ett stort ekträd. I en av trädets grenar satt ett block och ett rep fast och marken under trädet var nygrävd. Detta kom att bli inledningen till en av världens mest kända skattjakter, en skattjakt som krävt sex dödsoffer.

En modern replika av den sten som hittades 27 meter ner i hålet. Klicka för större bild.

Tidigt nästa morgon var pojkarna tillbaka, den här gången utrustade med hackor och spadar. Man tänkte kolla upp vad som gömde sig i den nygrävda jorden under trädet. Man satte igång att gräva och hittade ett lager av flata stenar en halvmeter ner i jorden. När man lyfte på stenarna fanns bara mer jord under dem. Pojkarna fortsatte att gräva och drygt tre meter ner i marken fann man ett lager runda ekstockar som låg som en plattform. När man lyfte på dem fanns återigen bara mer jord under. Så höll det på, ner till nio meters djup där pojkarna tröttnade och gav upp.

Åtta år senare återvände pojkarna men nu som vuxna män. En av de tre, John Smith, hade i förväg passat på att köpa marken runt hålet för att försäkra sig om att det som hittades i hålet skulle förbli deras. Man hade bildat ett utgrävningsbolag och kom dit väl förberedda med utrustning och manskap och satte igång att gräva. Fyndmönstret var samma som tidigare, var tredje meter fann man ett lager ekstockar som, när man lyfte på dem, endast dolde ännu mer jord. Och så höll det på, ner till 27 meters djup där man ovanpå det senaste lagret av ekstockar även fann en rektangulär sten med märkliga inskriptioner på. När man lyfte på stenen började vatten sippra in i hålet och gropen vattenfylldes till två tredjedelar. Hade man av misstag aktiverat en fälla när man lyfte på stenen?

En sten med mystiska symboler på?
Flera försök har gjorts att avkoda tecknen på den mystiska rektangulära stenen som hittades i hålet. Den mest kända översättningen härstammar från en A.T. Kempton från Cambridge, Massachusetts. Enligt den översättningen skulle symbolerna på stenen vara ett chiffer med innebörden ”Fyrtio fot ner ligger två miljoner pund begravda”. Huruvida den här översättningen är korrekt är okänt och nu är dessutom originalstenen försvunnen. Den förvarades under många år i skyltfönstret i en bokhandel i Halifax men försvann runt 1910-1911 och har aldrig återfunnits. Man har dock tillverkat en kopia som sägs stämma väl överens med originalstenen.

oak
Pengahålet. Klicka för större bild.

Utgrävningarna tar vid
Åren gick och 1849 återupptogs sökandet av nybildade utgrävningsbolaget ”The Truro Company”. Investerare hade pumpat in nya pengar och ny utrustning togs till ön. Man lyckades gräva sig tillbaka ner till runt 27 meter men där återkom problemet med att gropen vattenfylldes. Istället för att gräva försökte man nu borra sig ner i jorden i det återigen vattenfyllda hålet. På 30 meters djup slog borren igenom ännu en plattform och en bit ner stötte man på vad man trodde vad någon form av metall som befann sig mellan två tunnare lager av ekbrädor. Man fortsatte borra ännu en bit och på 33 meters djup stötte man på ännu en plattform av ekstockar. När man passerat den plattformen räckte borren inte längre så försöket tog slut där. Hade metallen som befann sig mellan två tunnare typer av ekplankor varit en skattkista med guld i som man helt enkelt borrat rakt igenom?

Nästa försök skedde 1861 när ännu ett nytt utgrävningsbolag bildats. Man satte igång att gräva och höll på tills man kom ner under 33-metersnivån där botten på hålet helt enkelt rasade ur och ner i vad man trodde var antingen ett utgrävt schakt eller någon sorts naturlig grottformation. Störtade de kistor med guld som ”The Truro Company” några år tidigare trott sig ha borrat sig igenom ner i schaktet när botten gick ur?

Vid det här försöket krävde skattjakten på Oak Island också sitt första dödsoffer. En ångkammare till en av pumparna exploderade och en arbetare dödades. 1864 var bolagets pengar slut och man övergav projektet utan att ha hittat eller kommit fram till något av bestående värde.

Ytterligare försök till utgrävningar skedde 1866, 1893 och 1909 helt utan några större fynd. Man gjorde dock försök att hålla röd färg i utgrävningshålet för att se om det gick att utröna varifrån vattnet kom som hela tiden översvämmade utgrävningarna. Det skulle visa sig att färgen återfanns på tre helt olika ställen längs öns östra och södra kustlinje vilket indikerade att det fanns minst tre tillflöden till gropen. 26 mars 1897 inträffade dessutom skattjaktens andra dödsfall. En arbetare vid namn Maynard Kaiser föll rakt ner i hålet sedan det rep som höll hans liftkorg uppe brustit. Kroppen återfanns aldrig.

År 1928 skrev en tidning i New York om det mystiska hålet i marken på den där avlägsna kanadensiska ön. Ingenjören Gilbert Hedden läste artikeln och fascinerades över de problem som tidigare utgrävare stött på. Hedden började samla böcker och tidningsurklipp och gjorde även sex olika resor till ön för att på plats inspektera området. Under tiden höll en annan man vid namn William Chappell på att gräva på ön och gjorde vissa fynd i det som nu kommit att döpas till ”The Money Pit”, pengahålet. Chappell hittade bland annat en hacka, en yxa och vad som verkade var en del av ett ankare. När Chappell givit upp köpte Gilbert Hedden år 1935 den sydöstra delen av ön och satte igång att gräva även han. När pengarna tog slut tvingades även Gilbert Hedden se sig besegrad.

Familjen Restall.

I början av 1960-talet återupptogs utgrävningarna av familjen Restall. Det försöket slutade dock i katastrof när pappa Bob Restall, en av hans söner och två arbetare omkom vid samma tillfälle sedan giftiga gaser trängt upp genom marken och förgiftat männen.

Några år senare, 1965, leasade en man vid namn Robert Dunfield ön för sitt utgrävningsprojekt. Han tog dit en stor grävmaskin och började gräva hejvilt. All jord och grus gicks noggrant igenom efter ledtrådar och fyndigheter men Dunfields ovarsamma grävande demolerade delar av ön och sopade effektivt bort alla former av lämningar som kan ha funnits kvar efter de som en gång grävde ner vad som nu finns dolt på ön. Bland annat en tre meter lång och i nordlig riktning pekande pil formerad av runda stenar som tidigare utgrävare har beskrivit försvann i Dunfields schaktmassor.

En av de få positiva effekter Robert Dunfields tid på ön medförde var den lilla väg som han med hjälp av schaktmassor byggde mellan ön och fastlandet så att han lättare skulle kunna forsla sina maskiner fram och tillbaka. När Dunfield lämnat ön fanns vägen kvar och det gör den än idag. Numera går det alltså att köra bil hela vägen ut på ön istället för att som tidigare tvingas lita till båtar och pråmar.

Tidningsartikeln som förändrade allt
I januarinumret av den amerikanska artikeltidningen Reader´s Digest publicerades en artikel om utgrävningarna på Oak Island. Daniel Blankenship läste artikeln och hörde av sig till sin vän David Tobias. Vore inte detta något för dem? Man formade utgrävningsbolaget ”Triton Alliance Ltd” och målet var att gräva ut pengahålet så långt det var möjligt. Senare samma år satte man genast igång med att borra, gräva och forsla bort jord. Man kom även på att man kunde stadga upp det allt mer sneda och vinda hålet i marken genom att införskaffa utrangerade tankvagnar från järnvägsbolag som sålde sådana som skrot, skära bort ändarna på vagnarna och sen ställa de avlånga ”rören” på högkant i hålet. På det sättet lyckades man klä in det nu mer än 55 meter djupa hålet med en hemsnickrad form av kassuner som gav hålet stadga och förhindrade att det kollapsade.

Mot de ständigt återkommande översvämningarna skyddade järnrören däremot inte, så längst ner i hålet läckte vatten in och kom att göra hela pengahålet till något som mest påminner om en rostig brunn. Längst ner i botten stötte man på berggrund och när så skedde bestämde man sig för att borra. Efter att ha borrat sig drygt 15 meter ner i berget anträffades vad som närmast går att beskriva som en hålighet. En kamera skickades ner i håligheten och återvände upp med bildmaterial som tydde på att det fanns en grotta därnere. I detta läge kollapsar delar av schaktet och utgrävningarna avbryts. Daniel och David lyckas sedermera återigen gräva sig ner till 55 meters djup men här tar pengarna slut och då kollapsar istället relationen mellan skattjägarna. Daniel Blankenship bestämmer sig för att bosätta sig med sin familj på ön och arbetar de kommande årtiondena först ensam och därefter tillsammans med sin son David Blankenship med att gräva, förstärka och dyka i pengahålet.

I april 2006 offentliggörs uppgiften att två bröder från Michigan, Rick och Marty Lagina, har köpt delar av ön för en okänd summa pengar. Andelarna man köpt hade tidigare tillhört Daniel Blankenships kompanjon David Tobias. Storebror Rick Lagina har sedan barnsben intresserat sig för mysteriet på ön ända sedan han läste samma januarinummer av Reader´s Digest som Daniel Blankenship. Nu är bröderna Lagina i medelåldern och har råd att göra ett försök. Vi har under de senaste åren kunna följa bröderna Lagina och far och son Blankenships äventyr på Oak Island i realityserien The Curse of Oak Island som sänds på History Channel.

Problemen med översvämningar i pengahålet
Vid utgrävningen 1851 fann man kokosfibrer vid strandbrynet i en liten bukt på öns norra sida. Det finns inga kokospalmer varken på ön eller ens i närheten av Nova Scotia så dessa fibrer måste ha tillförts utifrån. En av de teorier som florerar är att den som har grävt ner det som tros finnas i pengahålet också har grävt minst fem olika kanaler mellan skattgömman och havet så att havsvatten ska läcka in och dränka hålet om framtida skattjägare kommer för nära. Detta möjliggörs av en sorts hävertfunktion där gravitationskraften pressar vattnet neråt när jorden i skattgömman försvinner. Det är här kokosfibrerna kommer in i teorin. För att förhindra att sediment och skräp sätter igen kanalernas mynningar har dessa täckts med kokosfibrer som fungerar som ett filter som håller skräpet ute men låter vattnet sippra igenom. Kritiker menar dock att de här kanalerna snarare är rester av de labyrinter som lämnades kvar när saltutvinning skedde på ön. Det finns också teorier om att berggrunden under ön är rik på Anhydrit, en lätt och porös form av mineral som närmast påminner om pimpsten. Anhydrit löses lätt upp i kontakt med vatten och detta kan skapa håligheter i berggrunden som kan möjliggöra att vatten läcker in.

CSfc3UBW4AEZ8BJ
Bröderna Rick och Marty Lagina har de senaste åren spenderat sina somrar med att gräva på Oak Island.

Vad tror du gömmer sig på Oak Island?

Det står ju utom allt rimligt tvivel att någon har genomgått stora besvär för att gräva ner allt som allt nio nivåer med plattformar gjorda av ekstockar i det där hålet under det där ekträdet. Trädet är borta sedan länge men hålet finns kvar. Vad tror du gömmer sig längst ner på botten? Eller är skatten redan funnen och bortforslad? Fanns det aldrig någon skatt, var alltihop bara ett skämt? Och hur ligger det till med kanalerna som ständigt översvämmar hålet? Är de resultatet av en sinnrik plan att hindra skattjägare från att hitta vad som nu kan vara nedgrävt där? Eller är det bara naturliga formationer som bildats genom att mineraler eroderat under tidens gång? Och hur var det med den mystiska stenen med symboler på? Vad betydde symbolerna? Vart försvann stenen? Har stenen alls funnits?

Lämna gärna en kommentar nedan.

Du kanske även gillar det här?