Mordet i rum 1046. Roland T. Owen/Artemus Ogletree, 1935

En ung man hittas död i ett hotellrum i Kansas i januari 1935. Mannen är naken och ordentligt misshandlad. Hotellrummet är tömt på kläder och personliga ägodelar. Vem var mannen, varför mördades han och vem var mördaren?

Hotel President byggdes i Kansas City av advokaten och affärsmannen Frank A. Dudley och bygget stod klart 1926. Det är en strålande skapelse i marmor och ädelträ och var en del av den byggboom som löpte genom mellanvästern på 1910- och 20-talet.

Incheckning
roland-t-owen-2Det var på detta hotell som en ung man klev in på morgonen onsdagen den 2 januari 1935. Mannen var ung, välklädd och snygg men med ett rejält ärr på högra sidan av ansiktet. Den unge mannen var även hes, vilket portiern särskilt lade märke till. Han bad om ett rum för en natt och fick nummer 1046. Han undertecknade med Roland T. Owen från Los Angeles. När den unge mannen och hotellets medföljande piccolo Randolph Propst åkt upp i hissen och öppnat dörren till hotellrummet noterade Propst att mannen plockade fram en kam och en tandborste ur kavajfickan som han la ifrån sig i badrummet. Det var den enda form av bagage mannen hade med sig. Därefter gick båda männen ut ur rummet. Piccolon Propst låste dörren och gav mannen nyckeln, en sedvänja som förvisso hörde cowboy-eran till men som även var bruklig på vissa amerikanska hotell en bra bit in på 1900-talet eftersom hotellet ville visa att piccolon inte bytt ut nyckeln under färden mellan disken och det förhyrda rummet. Den prydlige unge mannen tog emot nyckeln och lämnade hotellet och piccolon återgick till sitt.

Något senare fram på dagen dök städerskan upp för att se till att dagens hotellstädning blev utförd. Den unge mannen hade då återvänt till hotellet och satt på rummet när hon klev in. Under tiden städerskan arbetade ville mannen ha fördragna gardiner, vilket hon självfallet upplevde som märkligt. Under tiden kvinnan städade tog den unge mannen på sig sin rock och hatt och gav sig iväg. Innan han gick vad han noga med att tala om att hon skulle lämna dörren olåst eftersom han väntade på en vän. När städerskan återkom till rummet ett par timmar senare för att lämna nästa dags handdukar var rummet fortfarande olåst och den unge mannen låg på sängen, fullt påklädd. På sängbordet låg en lapp på vilken det var handtextat ”Don, jag återkommer om 15 minuter”.

I efterhand beskrev städerskan att hon instinktivt hade fått känslan att den unge mannen som bodde i rum 1046 verkade orolig. Hela situationen med hans önskemål om fördragna gardiner och nedsläckta lampor framstod som märkligt, som om han var rädd för någon eller inte ville synas alltför mycket.

Vad som härefter sker med mannen som kallar sig Roland T. Owen är höljt i dunkel, men vi vet att samma städerska återvände till rum 1046 morgonen därpå vid 10.30-snåret för att återigen städa rummet. Hon kände på dörren som var låst och låste därför upp den med sin personalnyckel, vilket av säkerhetsskäl bara var möjligt om dörren låsts från insidan, och därinne i mörkret satt den unge mannen och stirrade rakt fram. Några ögonblick av tystnad och tryckt stämning senare ringde rummets telefon och den unge gästen svarade genast. Owen verkade tala med någon som kallade sig Don och samtalet var kort. I stort verkade det vara en förfrågan om att träffas och äta frukost, något den unge mannen avböjde med motiveringen att han redan ätit frukost på hotellet.

Något senare på dagen återvände städerskan återigen för att lämna morgondagens handdukar. När hon stod framför dörren hörde hon två upprörda röster på insidan som verkade bråka. Då hon inte ville storma in med sin egen personalnyckel valde hon att istället knacka på dörren men kördes bryskt iväg av en, som hon beskrev det, mörk mansröst på insidan som gjorde det tydligt för henne att denne inte önskade några handdukar inför morgondagen.

Den märklige liftaren
Därefter är mycket lite känt om Roland T. Owens fortsatta dag. Städerskan lämnade i brådrasket dörren och återgick till sitt. Senare på kvällen plockade en bilist vid namn Robert Lane upp en märklig liftare några kvarter från Hotel President. Januarikvällen var kulen och duggig och det var dessutom rejält kallt. Likväl stod en man och liftade där längs med vägen, endast iklädd byxor, skor och ett linne. Mannen hade dessutom ett kraftigt jack i armen som blödde. Det här var på trettiotalet och folk var generellt lite mindre försiktiga än vad som är fallet idag så Robert Lane stannade till och plockade upp den märklige liftaren som bad att bli körd någonstans där denne kunde få tag på en taxi. Lane försökte lätta upp stämningen lite genom att skämtsamt fråga liftaren om denne hade haft en tuff kväll? Liftaren instämde och la till att ” – Ja, jag får döda den där jäveln en annan kväll”.

I samband med den efterföljande polisutredningen identifierade Robert Lane liftaren som ingen mindre än den unge man som kallade sig Roland T. Owen.

Hotel President, cirka 1930. Klicka för större bild.

Kroppen hittas
Klockan sju på morgonen dagen därpå upptäckte hotellreceptionen att telefonluren låg avlagd på rum 1046. Man märkte i hotellets växel att linjen var blockerad. Det råkade hampa sig så att portiern som arbetade morgonskiftet den morgonen var samma Randolph Propst som hade installerat den unge gästen på rum 1046. Dörren till rummet var låst och på handtaget hängde en sådan där klassisk ”Do not disturb”-skylt som många hotell använder än idag. När Propst knackade på dörren ropade någon ” Kom in” inifrån rummet. Dörren var ju som bekant låst så Propst knackade ännu en gång för att rumsgästen skulle komma och öppna dörren för honom. Så skedde heller inte denna gång, gästen upprepade bara sitt ” Kom in”.

I tron att den unge gästen var berusad valde Randoph Propst att knacka ytterligare några gånger men då ingen kom och öppnade nöjde han sig med att ropa genom dörren att telefonluren måste läggas på. Därefter vände Propst på klacken och återvände ner till receptionen.

Telefonluren fortsatte dock att vara avlagd uppe på rummet så lite senare fram på eftermiddagen skickades en annan pojke ur hotellpersonalen upp för att ta itu med saken. Den här gången gick piccolon in med huvudnyckel och där på sängen låg den unge hotellgästen naken och, som piccolon först tolkade det som, utslagen av fylla. Rummet var försänkt i dunkel eftersom gardinerna var fördragna och det luktade unket och instängt. Sängbordet var vält och telefonen låg på golvet. Telefonluren hade slagits ur klykan i fallet. Hotellpiccolon nöjde sig med att ställa tillbaka bordet där det skulle stå och lyfta upp telefonen för att ställa tillbaka den på sängbordet med luren pålagd. Därefter lämnade han rummet och låste dörren bakom sig.

Ett par timmar senare märkte receptionisten att telefonluren återigen verkade ligga avlagd i rum 1046. Ännu en gång sändes alltså Randolph Propst upp, den här gången även han beväpnad med huvudnyckel. Synen han fick se när han tände taklampan var fasansfull. Den unge gästen som checkat in som Roland T. Owen låg naken på golvet. Han var helt täckt av blod och blod hade även skvätt på både väggar och sängkläder. Det fanns till och med blodstänk hela vägen in på porslinet i badrummet. Polis tillkallades omedelbart och man fann att den unge nakne mannen som hade varit fastbunden hade misshandlats och torterats under vad som verkade vara flera timmar. Han hade fått motta ett flertal knivhugg och någon hade dessutom spräckt skallen på honom genom trubbigt våld mot huvudet. Han var vid liv men var mycket svag. Ambulans tillkallades och under tiden man väntade på sjukvårdspersonalen passade polisen på att försöka hålla ett första förhör vari man frågade vad som hade hänt och vem som hade utsatt den unge mannen för det här. Det enda Roland T. Owen avslöjade och som hand envist höll fast vid var att han hade ramlat i badrummet och slagit sig. Inget mer. På väg till sjukhuset föll han i koma och han avled samma natt av sina skador.

roland-t-owen

Efterspelet
Där stod alltså polisen, med en död kropp och ett uppenbart mord men helt utan ledtrådar. Det fanns verkligen inte mycket att gå på, inte ens den unge mannens egna kläder återfanns på rummet. Det verkade som att mördaren hade tagit med sig offrets kläder när denne lämnade hotellet. Även en del av de handdukar, tvålar och sängkläder som tillhörde hotellet saknades. Efter att ha gått igenom rummet grundligt kunde polisen konstatera att det enda av intresse som återfunnits var baksidesetiketten till en slips (slipsen återfanns emellertid inte), en säkerhetsnål, en hårnål, en orökt cigarett och en liten flaska med svavelsyra. Dessutom återfanns två halvdruckna glas vatten på rummet. Fingeravtrycken tillhörde Roland T. Owen själv samt en okänd person med små händer, möjligen en kvinna.

Här skulle berättelsen komma att ta ännu en märklig vändning. När polisen försökte slå fast att Roland T. Owen var identisk med mordoffret visade det sig att någon Roland T. Owen som stämde överens med mordoffret inte existerade. Den unge mannen hade checkat in på hotellet under falskt namn. Som om inte läget var uselt som det var så satt polisen nu med en död man som mördats i ett låst rum på ett hotell, där offrets kläder saknades, där i stort sett alla andra former av ledtrådar också saknades och där offret nu dessutom var en så kallad John Doe, alltså en okänd mansperson.
rolandtowensketch
Polisen släppte en sketch i dagstidningarna i ett försök att få hjälp av allmänheten. Kroppen ställdes ut för visning på det den begravningsbyrå som fått i uppdrag att arrangera begravningen. Förhoppningen var att någon kände igen mannen och därför kunde vara behjälplig i identifieringen av kroppen under tiden som förflöt fram till begravningen. Ett antal tips kom förvisso in där människor påstod sig ha träffat på mannen i olika sammanhang och under olika namn runtom i hela staden men inget av tipsen skulle visa sig ge mycket mer än så. Sekvensen med halvklädde unge liftaren som nämns ovan var ett av de tips som kom in i samband med publiceringen men lejonparten av tipsen var i huvudsak vaga uppgifter från människor i en tid där kameror inte var något man bar på sig i fickan. Polisen gjorde sig sålunda beredda på att ge upp identifieringen och istället begrava den unge mannen som en John Doe.

Här tar berättelsen ännu en märklig vändning. En anonym påringare ringde upp begravningsbyrån där den unge mannen låg på visning och bad att få begravningen uppskjuten så att pengar som motsvarade en anständig begravning kunde hinna levereras. Begravningsbyrån gick med på detta och mycket riktigt; en summa pengar i kontanter anlände till begravningsbyrån med bud och utan avsändare. Den unge okände mannen fördes till den sista vilan på Memorial Park Cemetery i Kansas City och på stenen höggs namnet Roland T. Owen in, efter den anonyme beställarens önskemål. En lokal florist fick av samma anonyma beställare i uppdrag att binda en bukett med röda rosor till begravningen. Kortet som skulle medfölja buketten löd ”Älskar dig för evigt – Louise”.

Är berättelsen slut där?
memorial_gate_2Ja, det är en bra fråga. Faktum är att vi inte vet. Veckotidningen American Weekly skrev om mysteriet 1936 och i samband med det hörde en kvinna från Birmingham i Alabama av sig till tidningen och hävdade att den mystiske unge mannen kunde vara hennes väninnas son Artemus Ogletree. Artemus skulle ha försvunnit från hemmet i april 1934 och hade således befunnit sig på rymmen i nästan ett år innan han möjligen dök upp i Kansas dagen efter nyårsdagen 1935. Polisen gjorde sina efterforskningar och Artemus mamma Eleanor Ogletree påstod att de foton som tagits på den unge mannen och den sketch polisen publicerat i tidningarna väl stämde överens med hennes försvunne son. Myndigheterna lät sig nöjas med detta och slog fast att den mystiske unge mannen var Artemus Ogletree. Alltihop byggde dock på mycket lös grund och man kan ju fråga sig om den omedelbara acceptans som visades från myndighetshåll inför Eleanor Ogletrees identifiering snarare handlade om att en gång för alla bli av med fallet än något egentligt intresse för att identifiera mannen?

Den här berättelsen har dock ännu en märklig detalj i släptåg. En dag i början av 2000-talet, alltså närmare sjuttio år efter händelserna på Hotel President i Kansas City, fick en man vid namn Dr. John Horner som arbetade på Kansas City Public Library ett anonymt telefonsamtal. Uppringaren, som ville vara anonym, sade sig vara i färd med att rensa ur ett dödsbo från en äldre person och hade i och med detta funnit något som var intressant och som gällde fallet med den mördade unge mannen. I en skokartong fylld med urklipp om fallet hade det även funnits en sak och denna sak fanns omnämnd i de artiklar som lokalpressen skrivit om fallet vid tiden för mordet. Vad det var för sak ville uppringaren emellertid inte avslöja, vilket ju är en underlig hållning om man ringer upp för att berätta att man gjort ett fynd.

Hela den här historien är märklig och väcker fler frågetecken än vad den rätar ut. Vem var den unge mannen? Var det verkligen någon som hette Roland T. Owen eller hette mannen egentligen Artemus Ogletree och var en äventyrslysten yngling som rymt från sin mamma Eleanor i Alabama? Vem var den här Don som den unge mannen pratade om? Var det ens en man eller kunde denna Don tvärtom vara en kvinna, vilket fingeravtrycken på vattenglaset och buketten med rosor möjligen kan indikera? Varför var den unge mannen naken nästan hela tiden? Var tog hans kläder vägen? Vem var det som bekostade den unge mannens begravning? Kan det ha varit mördaren, kanske den kvinna som kanske kallades Don? Var det hos henne en släkting hittade en skokartong med urklipp och en mystisk sak som uppringaren inte ville beskriva närmare? Och vad var det för sak som släktingen inte ville avslöja?

Med tanke på att någon verkar sitta på åtminstone vissa svar än idag, eller åtminstone gjorde det i början av 2000-talet, lever den teoretiska möjligheten att någon form av ljus kommer att kunna kastas på mysteriet i framtiden, men vi ska nog inte hoppas på för mycket. Det verkar vara ännu ett av de märkliga fall som aldrig kommer att få sin lösning.

Läs mer:
The trail went cold Podcast
Reddit

Du kanske även gillar det här?