Monstren ur djupet – är berättelserna om havsodjur och sjöormar fakta eller fiktion?

Från rymden ser jorden ut som en blå pärla med små vita fläckar där molnen skymmer sikten. Det är inte förvånande, över 70% av jordens yta täcks av vatten. Majoriteten av detta vatten är djuphav och av denna enorma vattenmängd har vi bara undersökt drygt 5%. Det är därför inte konstigt att det ibland dyker upp djur som vi inte hade den blekaste aning om att de ens existerade. Ibland vet vi inte ens vad för sorts djur det är när vi stöter på dem, levande eller döda.

zm1b
Zuiyo-maru-kadavret.

Ett sådant fall är Zuiyo-maru-kadavret som drogs upp av den japanska trålaren Zuiyo-maru utanför Nya Zeeland 1977. Ett ruttnande kadaver av vad som tills ganska kort tid före uppfiskandet verkade ha varit ett livslevande havsmonster drogs upp ur djupet. Det döda djuret var runt 10 meter långt och såg ut att ha en lång hals med ett litet huvud, en spolformad kropp och fyra stora fenor. Fiskarna hade aldrig sett något liknande. De tog några bilder på kadavret och sparade lite av vävnaden innan det på kaptenens order vräktes ut i havet igen. Den stora massan ruttnande kött stank något förfärligt och fartygets kapten Akira Tanaka var orolig för att lasten med fångad fisk skulle bli förstörd.

När trålaren och bilderna väl nådde land spred sig nyheten om Zuiyo-maru monstret inte bara över Japan utan över hela världen. Bilderna såg ut att föreställa en svanödla, en dinosaurie som levde för 65 miljoner år sedan. Hade en liten koloni svanödlor i all tysthet överlevt i djupet i de fiskrika vattnen utanför Nya Zeeland?

Undersökningar visade dock snart att den tillvaratagna vävnaden från det mystiska djuret stämde överens med vävnad från brugd, en haj som kan bli upp till 13 meter lång. När denna ruttnar upplöses den med början från huvudet och på ett sätt som gör att det stora hajhuvudet börjar likna en liten skalle på en lång svanhals. Det är åtminstone den officiella förklaringen. Det är givetvis upp till var och en att fritt spekulera i om exempelvis svanödlorna verkligen dog ut för 65 miljoner år sedan eller om de på något vis överlevde i skydd av havet.

4111776_22
Nessie.

Det finns en del som tyder på att Loch Ness-monstret skulle kunna vara en svanödla. Nessie, som odjuret också kallas i folkmun, är världens mest kända sjöodjur och påstås bo, eller åtminstone tillbringa en hel del tid, i den skotska sjön Loch Ness belägen på det skotska höglandet. Sjön är mycket djup och mycket kall och det finns spekulationer om att sjön är förbunden med Atlanten genom underjordiska grottor vilket kan förklara varför Nessie ibland siktats av förbipasserande men aldrig hittats när man i modern tid har sonarscannat sjön. Nio floder mynnar ut i Loch Ness och dessa vattendrag för med sig torvpartiklar ut i sjön vilket resulterar i att sikten under 10 meter i stort sett är obefintlig, vilket givetvis gör sjön mycket svårdykt i jakten på det eventuella monstret.

Den mest populära teorin är att det handlar om en svanödla (plesiosaurus), en räk- och fiskätande reptil från den Mesozoiska eran som påstås ha varit utdöd i 65,5 miljoner år. Ett motargument mot svanödleteorin är att det påstås att en svanödla inte hade en benstruktur som skulle tillåta den att hålla huvudet över vattnet så som ”Nessie” ofta setts göra. Andra teorier är att Loch Ness-odjuret är en ovanligt stor mal, en säl med mycket lång hals eller till och med en storväxt ål då dessa är vanliga på Loch Ness botten, men de ska inte heller kunna ha förmågan att lyfta upp huvudet högt över vattenytan som Nessie.

Nessie siktades för första gången i modern tid den 2 maj 1933 av deltidsjournalisten Alex Campbell men historiskt har odjurets närvaro varit känd i sjön i minst 1500 år. Den första noteringen om att ett konstigt djur siktats i sjön härstammar från 565 e.Kr. i texten Life of St. Columba skriven av abboten Adomnán. Enligt Adomnáns texter bodde den iriske munken Den Helige Columba i Pikternas land, nuvarande Skottland tillsammans med sina kompanjoner. En dag, vid sjöns strand, stötte Columba på några män som begravde en annan man. Columba frågade vad som hänt och männen berättade att mannen attackerats på stranden av en ”vattenbest” som givit sig på honom, slagit honom till marken och sedan dragit honom med sig ner under vattenytan. Männen hade försökt rädda den arme mannen men misslyckats. När de väl kom ut på sjön i båt var mannen död.

red-sea-monster-serpent
Sjöorm. Detalj från äldre karta.

Det är inte bara i sjöar som monster av alla de slag påstås gömma sig, de är ännu vanligare förekommande i havsdjupen. På äldre kartor vimlar det av havsodjur av alla de slag som då troddes behärska världshaven. Med tiden har tanken på att havsmonster sjöodjur fått dåligt rykte men det var inte länge sedan sådana här tankar togs på blodigt allvar, främst från sjöfolk men även bland dåtidens forskare och kloka gubbar.

Sommaren 1909 inträffade en dramatisk händelse på den då svenskägda ångaren S/S Merriddio. En av skeppets officerare, Neil S. Murray kom ut på däck och såg den grekiske styrmannen stå som förstenad vid rodret. När Murray tittade i den riktning som styrmannen stirrade åt fick han se en hårresande syn.
– Vid sidan av skeppet simmade en monsterödla, stor som en val. Havsytan rördes upp till skum när den tog sig fram med sina enorma drakklor” berättade Murray när skeppet väl anlände till Boston några dagar senare.
– Huvudet var stort som ett hus och en del av manen på bestens nacke syntes över vattenytan. Jag uppskattar att odjuret var minst lika långt som fartyget och jag fruktade för vår säkerhet då det böjde av i rakt riktning mot oss.

Murray beskriver kroppen som mörkgrön och klädd med benliknande fjäll. Ryggen var sågtandsformad och kroppen stor som en vals i omfång. Längden beskrivs, som ovan nämnts, minst lika lång som hela fartyget. Efter att ha följt fartyget i flera minuter reste sjöormen rygg och gav ifrån sig ett ljud som kom hela fartyget att skaka samtidigt som det regnade ner vatten över styrbords reling.
– Jag har varit på sjön i många år och aldrig gett mig in på några fantasier” sa Murray till lokaltidningen som intervjuade honom. Odjuret gjorde ett så starkt intryck på honom att han skrev in händelsen i loggboken.

När händelsen inträffade befann sig S/S Merriddio cirka 500 sjömil från staden Santos utanför den brasilianska östkusten.

Vad tror du? Lever det kvar små kolonier av svanödlor djupt nere i havsdjupen, skyddade av mörkret och människans okunskap om världshaven? Ligger den mer sanning än vad vi kanske vill tro i gamla tiders berättelser om sjöormar och djuphavsmonster? Beror avsaknaden på bevis på att de här odjuren inte existerar eller på att vi människor inte letar på rätt ställe? Lämna gärna en kommentar nedan.

Du kanske även gillar det här?