Lustmördaren från Saltsjöbaden; Bo Andersson, Fisksätra 1975-76

På morgonen den 1 december 1975 hittas en kvinna död på en liten avtagsväg i Saltsjöbaden. Kvinnan verkar vara i medelåldern och är brutalt sönderskuren. Mordet kommer att bli upprinnelsen till en ruskig mordutredning som slutar med ännu ett offer och en mördare som döms till rättspsykiatrisk vård.

När polisen börjar rota i kvinnans bakgrund framkommer det snabbt att hon heter Elisabet, är 48 år gammal och ett välkänt namn bland de kvinnor som prostituerar sig på Malmskillnadsgatan i centrala Stockholm. Kvinnan anträffas naken i diket och hon har blivit strypt och knivhuggen i hals, bål och underliv. Av skadorna att döma handlar det inte om en så kallad transportstyckning, alltså att offret skärs ner i mindre delar för att lättare gå att flytta på eller gömma undan. Tvärtom. Kvinnan har utsatts för ett besinningslöst våld som snarast för tankarna till Jack the Rippers senare mord.

Bo Andersson döljer sig i samband med rättegången.

Mordet på Elisabet blir naturligtvis en stor nyhet i tidningarna men polisen kommer inte gärningsmannen närmare än till konstaterandet att denne mördat i ursinne.

Tidigt på måndagsmorgonen den 26 januari 1976 blir en av polisens radiobilar stoppad av en man nära Vanadisplan.
— Jag har något att bekänna… Nu har jag mördat två kvinnor. Först hon ute på Saltsjöbadsvägen och nu en till som ligger i min ateljé vid Vanadisvägen.

Det skulle visa sig att mannen talade sanning. I den fotoateljé som mannen hade tillgång till hittade polisen en naken kvinnokropp, hopvikt som om någon försökt att göra ett paket av henne. Kvinnan hette Kaisu, var född i Finland och 47 år gammal. Även hon var naken och hon hade utsatts för någon form av sexuellt våld vilket innefattade försök till penetration. Hon hade även flera tydliga bitmärken över kroppen.

Poliserna grep mannen och körde honom till polishuset och där upprepade han sig inför jourhavande åklagare. Han erkände rakt upp och ner mordet på två kvinnor. Mannen hette Bo Andersson och i den livshistoria som han omgav sitt erkännande med hade han en gång varit en vanlig hygglig person.

1960 hade Bo arbetat på Hamburgerbryggeriet i Vasastan och där hade även en kvinna som vi kan kalla Irma arbetat. Irma var född i Finland och nästan tjugo år äldre än Bo men tycke hade uppstått och paret hade gift sig året därpå. Paret hade aldrig skaffat några barn men i allt övrigt hade livet och relationen fungerat bra i över tio år. I början av 1970-talet startar Bo en egen firma med inriktning på reparation. Det är nu problemen börjar. Bo förlorar pengar, känner stor press och börjar dricka alkohol i kopiösa mängder. Det kom till slut att handla om volymer om 75 cl starksprit om dagen, veckans alla dagar. Bo blev aggressiv och elak mot Irma och äktenskapet började knaka i fogarna.

Hösten 1975 bestämmer sig paret för att skilja sig och flytta isär. Bo Andersson flyttar in i en lägenhet på Sikgatan i Fisksätra. Det är en liten lägenhet i ett av de många så kallade miljonprogramshus som börjat poppa upp över hela Sverige under 1970-talet. Bos lägenhet ligger på nedre botten precis vid hissen och i denna unkna lilla ungkarlskvart sitter han sedan och super framför TV:n. Bo berättar i förhören att det är just en sådan kväll, lördagen den 29 november 1975, som han i fyllan och villan hemma framför Hylands Hörna känner en oemotståndlig lust att mörda någon. Han försöker slå bort tankarna och beslutar sig istället för att köra in till centrala Stockholm för att äta en bit mat. Efter en fyllekörning från garaget på Sikgatan in till Stockholm parkerar Bo sin vita Volkswagen utanför en restaurang på vilken han sedan äter en sen middag. Till maten dricker han tre groggar, två supar och en konjak till kaffet. Det är alltså en rejält berusad Bo som sedan sätter sig i bilen för att åka vidare. Färden går till Malmskillnadsgatan och där plockar han upp första bästa kvinna som lutar sig mot bilen för att erbjuda sina tjänster. Kvinnan ifråga är 48-åriga Elisabet, även kallad Lisbet.

I de här husen på Sikgatan i Fisksätra bodde Bo Andersson i en liten lägenhet på nedre botten.

Mannen berättar i förhören att han efter en vinglig färd hem till lägenheten i Fisksätra försöker genomföra ett samlag med Elisabet, dock utan att lyckas. Den enorma mängd alkohol han under dagen vräkt i sig börjar göra sig påmind och han får helt enkelt inte de nedre regionerna att fungera efter förväntan. Elisabet skrattar och det gör Bo ursinnig. Han kastar sig över kvinnan och tar ett kraftigt grepp om hennes hals, sedan stryper han henne med händerna och med hjälp av en elsladd. Så långt kommer Bo ihåg sina minnesbilder tydligt. Sedan blir det suddigare. Han kommer ihåg att han gått till köket för att hämta en förskärare och att han efter en minneslucka återigen sitter i sitt vardagsrum för att hälla i sig mer sprit. Därefter är det svart tills han vaknar på soffan på söndagsmorgonen, fullt påklädd. Han har ett behov av att gå på toaletten för att kasta vatten men känner ett oförklarligt obehag inför tanken på att gå in i badrummet. Därför smyger han upp och gläntar på dörren till badrummet. Där, i badkaret, ligger en kvinna. Hon är naken och totalt sönderskuren. Halsen är avskuren med sådan kraft att huvudet nästan skiljts från kroppen. Bo blir villrådig och avvaktar med att agera.

Söndagen förflyter genom att Bo sitter och super och funderar över sin belägenhet. Under tiden ligger kvinnan kvar i badkaret. Sent på kvällen packar han in kroppen i en matta, släpar ut paketet till sin vita Volkswagen och lägger den i baksätet. Bo kör sedan kroppen till en parkeringsplats vid en avtagsväg vid Gamla Saltsjöbadsvägen där han dumpar den i diket. Mattan rullade han ihop och tog med sig tillbaka till lägenheten. Det dröjer inte länge innan kroppen upptäcks av förbipasserande på förmiddagen måndagen den 1 december.

Massmedia låter sig naturligtvis inte dröja, skriverierna börjar pumpas ut så snart kroppen återfunnits och Bosse köper alla tidningar han kommer åt. Han kommer på sig själv med att roas av att läsa polisens och journalisternas spekulationer. Han riktigt njuter av dem. När det efter någon tid sker ännu ett mord, en ren avrättning av en 42-årig man vid Salems kyrka, börjar massmedia koppla samman morden på Elisabet och 42-åringen. Detta får Bo att känna eufori. Känslan han har är att han minsann har lurat dem alla, att han är smartare och klyftigare än polisen.

Massmedia spekulerar om mordet på en i den undre världen välkänd 42-åring kan ha samband med mordet på Elisabet.

Julhelgerna 1975/76 kommer och går och Bo fortsätter att sitta och supa framför TV:n. Bo berättar i förhören att när januari 1976 kommer med snöslask och mörker börjar Bo än en gång känna den där lusten att mörda när han sitter och dricker om kvällarna. Nu har han ju redan mördat en gång och kommit undan med det, så varför inte? Sen var det ju även så att kvinnan som dött bara var en simpel hora och därför inte ”fin nog”, inte ett ”riktigt” offer. Nästa gång skulle han försöka hitta ett annat offer.

Sista helgen i januari gör Bo slag i saken. Först och främst sätter han igång med det vanliga supandet. Därefter åker han in till centrala Stockholm på lördagskvällen och strövar runt på gatorna i jakt på en kvinna. Utanför ett danshak träffar han på en kvinna, en finska. Kvinnan heter Kaisu och är inte prostituerad, istället är hon 47 år gammal och ute för att roa sig under lördagskvällen. Med charm och löften lyckas Bo lura med sig kvinnan till en närbelägen fotoateljé på Vanadisvägen 39 som Bo förfogar över. Där har han ställt upp en tältsäng i det bakre rummet och han har föresatt sig att han ska genomföra ett samlag med sitt tilltänkta offer innan han mördar henne. Bo och Kaisu lägger sig på tältsängen men när Bo börjar göra allvarliga sexuella närmanden blir Kaisu arg och knuffar honom ifrån sig. Hon hade kanske tänkt att de skulle mysa lite med varandra men hon ville inte ha samlag. Detta får Bo att återigen bli ursinnig och han kastar sig över Kaisu och stryper henne där och då på tältsängen. Efter mordet klär Bo av både Kaisu och sig själv och försöker genomföra det samlag han har föresatt sig men som aldrig blev av. Under försöken passar han även på att bita Kaisu på flera ställen över kroppen, bett som lämnar tydliga spår i huden.

Det var i den här fastigheten på Vanadisvägen 39 som Bo Andersson förfogade över en fotoateljé.

Bo tillbringar hela söndagen på fotoateljén tillsammans med kroppen efter den mördade kvinnan. Nu börjar samvetskvalen sätta in på allvar. Bo förstår att han håller på att utvecklas till en seriemördare, något han själv hävdar under förhören. Under natten till måndagen beslutar sig Bo för att ge upp och överlämna sig till polisen. Han ger sig ut på gatorna runt Vanadisplan för att försöka hitta en polispatrull.

Tidigt på måndagsmorgonen den 26 januari 1976 blir en av polisens radiobilar stoppad av en man nära Vanadisplan.
— Jag har något att bekänna… Nu har jag mördat två kvinnor. Först hon ute på Saltsjöbadsvägen och nu en till som ligger i min ateljé vid Vanadisvägen.

Bo Andersson döms våren 1976 till rättspsykiatrisk vård av Södertörns tingsrätt. Den här vården skulle emellertid visa sig bli en kortlivad historia. Redan 1979 släpps Bo och kan återgå till ett liv i frihet, något som inte förunnas de två kvinnor Bo har mördat. Kvar med frågorna och sorgen lever deras familjer och en snabb googling ger vid handen att det ena mordoffrets make och son fortfarande lever än idag.

Bo Andersson lever däremot inte längre. Efter att ha släppts från psyket 1979 återtog han kontakten med sin tidigare hustru. De hade under åren aldrig släppt taget helt med varandra och samma år som Bo släpps fri gifter han återigen om sig med sin före detta hustru. Bo och kvinnan lever sedan i anonymitet tillsammans fram till 2009, när de båda avlider med en månads mellanrum.

Det här fallet har fått märkligt lite uppmärksamhet i massmedia och brukar aldrig figurera i de kriminalhistoriska sammanhang som ofta avhandlas på olika internetforum och TV-program. Det är lite synd eftersom det är en intressant historia. Bara den detaljen att Bo Anderssons tidigare hustru väljer att åter ingå äktenskap med honom efter att han suttit flera år på rättspsyk för de bestialiska sexmorden på två kvinnor är… Ja, man blir faktiskt lite mållös.

Känner du till detaljer om fallet som inte framkommit? Lämna gärna en kommentar nedan, alternativt skicka ett mail om du vill vara anonym.

Läs mer:
Flashback Inläggen från användaren Ettsjutretton har hjälpt mig mycket
Brottsplats Stockholm av Börje Heed. Natur & Kultur, ISBN: 9789127139671

Du kanske även gillar det här?