Hemsökta dockor – När barnets vän visar sig ha en egen vilja.

Dockan brukar vara barnets bästa vän och fungera inte bara som en leksak utan även som en trygghet i vardagen, någonting att krama om natten och gråta i när man är ledsen. Alla dockor verkar emellertid inte gå med på det. Idag kommer det att handla om hemsökta dockor.

Robert
screen-shot-2014-08-04-at-6-55-05-pmDockan Robert kom till familjen Otto 1906 och sägs ha varit en gåva från en missnöjd tjänarinna till familjen, en kvinna som påstods syssla med svart magi. Robert gavs till sonen Eugene. Tjänarinnan var illa behandlad av familjen Otto och dockan sägs vara hennes sätt att hämnas på dem. Familjemedlemmarna började se dockan vandra omkring i huset, de hörde den fnittra och pojken Eugenes leksaker förstördes ofta brutalt. Han skyllde alltid på Robert. Familjemedlemmarna och tjänstefolket hörde även dockan prata. Vissa nätter vältes alla möbler i Eugenes rum och pojken hade mardrömmar utan dess like. Robert hamnade till slut på vinden och där fick han stanna tills Eugene växt upp. Då Eugene blivit lite äldre kunde han inte hålla sig utan hämtade ner Robert igen. Återigen så började märkliga saker hända. Eugene gav dockan ett eget rum för att få nån slags lugn och ro. Då började grannarna höra av sig och påstå att de genom fönstren såg dockan vandra omkring i huset och till och med hänga ut genom fönstret till sitt rum.

När Eugene dog 1974 åkte Robert tillbaka upp på vinden i huset. Fastigheten såldes och en annan familj flyttade in. Den nya familjen hade en liten dotter och hon hittade Robert uppe på vinden. Flickan påstod flera nätter att dockan satt på hennes ansikte och försökte kväva henne, en historia som hon fortfarande som vuxen håller fast vid.

Idag finns Robert på Art and Historical Museum i Key West och personalen har många historier att berätta om hur Robert skriker hjärtskärande om nätterna. De brukar lägga mintpastiller bredvid hans stol innan dagpersonalen går för dagen, nattvakten hävdar att då håller han tyst. På morgon är alltid pappret uppbrutet och pastillerna borta.

Mercy
mercyMed en längd på 45 centimeter är Mercy ingen stor docka men hon verkar vara lika skrämmande för det. Dockans ägare Sherrie Khun säger att hon köpte Mercy mest på skoj via Ebay. Med Mercy kom en historia om att dockan var besatt av anden hos en liten flicka. Sherri trodde givetvis inte på vad säljaren berättade i auktionstexten utan avfärdade alltihop som ett försäljningstrick avsett att locka fram budgivning från de med livlig fantasi. Sherri vann budgivningen och dockan anlände med posten.

Det dröjde inte mer än någon vecka innan det började hända konstiga saker. Det var liksom någonting som förändrades i rummet som Mercy befann sig. Sherri slog bort tankarna och intalade sig att den där rövarhistorien i auktionstexten hade satt fantasin i rörelse men Sherri bestämde sig likväl för att ta några bilder på Mercy. Dagen efter att fotografierna hade tagits startade radion av sig själv i det rummet Mercy befann sig. Mercy satt på en hylla på väggen och radion stod precis intill. Sherri och hennes man blev givetvis fundersamma men det stannade vid en gissning om något elfel eller liknande. Två dagar senare vaknade Sherri och hennes man av en duns mitt i natten. Dunsen kom från det rum Mercy befann sig. Dockan hade ramlat ner på golvet och när Sherri kom in i rummet stod hon upp på fötterna.

Sherri medger att det hela var mycket underligt och har ingen bra förklaring till det inträffade men flikar samtidigt in att hon fortfarande inte tror att det är något ondskefullt med dockan, oavsett om den nu skulle vara hemsökt eller inte.

Letta, eller Letta-me-Out
ChairKerry Walton växte upp i staden Wagga Wagga i New South Wales, Australien. Barndomshemmet låg beläget i skuggan av stora höga träd vilket gjorde att huset fick en kuslig atmosfär. Kerry och hans kamrater brukade skrämma upp varandra med läskiga spökhistorier som de inte sällan kopplade till huset. En av dessa berättelser handlade om en gammal gubbe som bodde i huset tidigare och som i livet efter detta gick omkring med en säck full med människoskallar. Spökhistorien var givetvis helt påhittad men bidrog ändå till att Kerry aldrig kunde känna sig helt trygg i huset. År 1972 när Kerry var 23 år gammal bestämde han sig för att trotsa sina rädslor en gång för alla. Han ville undersöka vad som fanns under husets krypgrund så han tog med sig en ficklampa och begav sig in genom reglar och damm och spindelväv. Först såg han inget mer än just damm och spindelväv men snart fick han i mörkret se något som såg ut som en mumifierad liten pojke med stora vidöppna ögon och en hånfullt leende. Kerry berättar i efterhand att han aldrig någonsin hade varit mer rädd i hela sitt liv och om varelsen hade rört på sig så hade han dött av skräck under huset.

När chocken hade lagt sig kröp Kerry in för att titta närmare på vad det nu var som låg därnere under golvplankorna. Det var en docka. När han skulle plocka upp dockan föll dess kläder sönder som damm i hans händer vilket gjorde att han förstod att dockan måste vara väldigt gammal. Allt kändes betydligt bättre när han kom ut i dagsljuset med sin nyfunne vän. Det var under bilresan tillbaks till Brisbane där han då bodde som dockan kom att få sitt namn. Kerry hade lagt dockan i en säck och hans bror som också funnits med på äventyret påstod att säcken rörde på sig. Brodern kallade figuren skämtsamt för ”Letta-me-Out”, vilket lite slarvigt uttalat låter som ”Let me out”. Namnet kom att fastna och dockan kom sedermera att kallas för just Letta-me-Out, eller helt enkelt bara Letta.

När Kerrys familj fick möta Letta var de aningen skeptiska då de upplevde dockan som kuslig. Kerrys hund Randolph som annars var en mycket lugn individ blev som förbytt när han fick syn på dockan och började skälla och resa ragg. Kerrys fru Evelyn och vänner till familjen berättade hur de upplevde att Lettas ögon följde varje steg de tog. Kerrys barn gillade att leka med dockan men var livrädda för den om nätterna vilket gjorde att Kerry blev tvungen att gömma undan dockan.

picture7I ett års tid låg dockan undangömd i ett förrådsutrymme. En dag tog Kerry fram den och tog den med sig på en resa till Sidney för att visa upp den för NCW State Museum. Museets experter blev mycket intresserade av den 80 cm långa träfiguren och berättade att det sannolikt handlade om en docka tillverkade av en zigensk dockmakare nånstans i mitten av 1700-talet. Förmodligen var den gjord i Rumänien eller någon av de närliggande länderna men inte använts som den marionettdocka de först gissade på att det handlade om eftersom fästen för trådar saknades. Dockans hår var gjort av riktigt människohår vilket Kerry upplevde som lite läskigt. En annan udda detalj är att huvudskålen går att öppna och där inne finns något som ska föreställa en hjärna, något som påminner om hopknycklat tidningspapper.

Varför byggde man då en sådan egendomlig docka om inte för att använda den som marionett? Museiexperterna berättade att det i den zigenska kulturen vid den här tiden fanns starka ockulta inslag. Bland annat trodde man på reinkarnation, vilket innebär att en död persons ande kan återfödas i en ny kropp och på det viset fortsätta att leva kvar i vår värld.

Kerry hade vid tillfället det lite knapert ekonomiskt och såg chansen att kunna sälja dockan vidare till en samlare och därigenom kunna få ut en skaplig peng. Han satte ut en annons, fick svar och åkte till köparens bostad med dockan i bagaget men när han skulle ta ut dockan ur bilen så kände han hur det bara tog stopp. Han drabbades av en känsla som helt enkelt inte gick att förklara, det tog bara stopp mentalt. Kerry kunde inte förmå sig att lämna ifrån sig dockan. Han kunde inte ens förmå sig att ta den ur bilen.

Kerry fick alltså fundera ut något annat och detta alternativ blev att höra av sig till en lokal TV-station med sin docka. Där blev man intresserade, inte bara för dockans historia utan även för att den såg så kuslig ut. Kerry skulle tillsammans med Letta få vara med i en dagtidssänd talkshow där även ett medium skulle komma att närvara. Inför showen skulle Kerry träffa mediet på dennes kontor. Mediet berättar om mötet:
– När dockan kom till mitt kontor föll en tavla omedelbart ner från väggen och klockan i rummet stannade. När det var dags att filma och kamerateamet hade organiserat sig så placerade jag dockan i mitt knä och snart så började dockans huvud att röra sig. Man kunde höra det knarrande ljudet från dockan när den sakta vände sitt huvud mot kameran. En av de närvarande fotograferna blev likblek i ansiktet och flydde ut bakvägen. Hela evenemanget sändes till tusentals tittare.

7792267Mediet berättade vad han fick för information av den gamla dockan:
– När jag lyssnade på dockan, upptäckte jag själen hos en sexårig pojke fångad i trädockan. Barnet hade drunknat under en storm i ett isolerat område i Rumänien. Hans far, överväldigad av sorg, snidade en träfigur för att i ceremoniellt syfte att överföra pojkens själ i dockan. Barnet har suttit fängslad i århundraden. Han är både förvirrad och rädd”.

Mediet berättade även att dockan kom till Australien med en europeisk invandrare och efter olika händelser kom den att förvaras under ett hus. En amerikansk tidning skrev en artikel om dockan och vad mediet hade avslöjat. I och med publiceringen av artikeln reste en grupp amerikanska så kallade paranormala utredare till Australien för att genomföra en seans och även denna grupp påstod sig efteråt ha fått samma information från den gamla dockan som det australiensiska mediet fick. Amerikanerna berättade för Kerry att han aldrig skulle kunna göra sig av med dockan.

Kerry berättar:
– Vid visa tillfällen har jag med egna ögon sett hur dockan rör sig. Under en längre period hade jag den sittande i en gammal gungstol på övervåningen och då har jag vid flera tillfällen upplevt att armar och ben rör på sig av sig själva.

Kerrys hustru Evelyn berättar hur hon upplever att dockan har en förmåga att visa olika sinnesstämningar.
– Vissa dagar jag när jag besöker den och ser den väldigt ledsen ut, andra dagar verkar den glad och leende. Jag vet att det låter konstigt, men dockan verkar faktiskt ändra sina ansiktsuttryck.

Det finns även ett litet filmklipp med Kerry och Letta på Youtube, inspelat i mitten på 90-talet.

Du kanske även gillar det här?