Flickan som försvann. Viola Widegren, Helgum, 1948

Det är vinter. Klockan är lite över halv sju på kvällen och i den lilla byn Västerbränna i Helgums socken i Ångermanland skiner ett varmt ljus ut genom fönstren i det lilla huset en bit från älven. Tystnaden ligger som en filt över nejden trots den ganska tidiga kvällstimman. Plötsligt bryts tystnaden av en dörr som smäller igen från det lilla huset vid älven och fotsteg som springer i snömodden. En skepnad rör sig ut mot mörkret och slukas till slut helt av det mörker som kännetecknar den norrländska vintern. Skepnaden som springer ut från huset och smäller igen dörren bakom sig heter Viola. Hon är 17 år gammal och har en anställning inne i stan. Hon har dessutom nyligen fått lön. Den har hon spenderat på dyra julklappar till sina nära och kära. Trots detta är det i vredesmod som hon lämnar föräldrahemmet den här kvällen den 5 december 1948. Mörkret som omsluter henne ska komma att fortsätta att omsluta henne, även såhär nästan 70 år senare…

Familjen Widegren var en ganska vanlig familj med en mor, en far och en liten flicka. Fadern, Karl Widegren, hade tidigare drivit en liten butik men när Karls hustru blev svårt sjuk i både diabetes och tuberkulos bestämde man sig för att sälja verksamheten och flytta. Karl började arbeta i skogen som virkesmätare och han skötte om både sin sängliggande hustru och dottern Viola.  Hustrun, som även vårdades på lasarett under långa perioder, avled i sviterna av sin ohälsa 1937. Viola var då sex år gammal. Karl gifte emellertid om sig 1938 och ett par år senare fick den nya familjekonstellationen ännu en dotter och den då nioåriga Viola fick en halvsyster.

I januari 1944 köpte familjen Widegren en fastighet i byn Västerbränna vid Faxälven. Ett par år senare köpte de även en närliggande fastighet med ett torp på ägorna. Denna byggnad hyrdes sedan ut till en annan familj och familjen Widegren fick på det viset en passiv inkomst att dryga ut lönen från skogsarbetet med.

Det lilla bostadshuset i Västerbränna där familjen Widegren bodde. Det var här Viola rusade ut genom ytterdörren och in i den svenska kriminalhistorien.

Försvinnandet
Hösten 1948 arbetade den då 17-åriga Viola på Garnisonssjukhuset i Sollefteå som vikarierande sjukvårdsbiträde, ett arrangemang som godkändes av fadern under förutsättning att hon prioriterade sina studier framför arbetet. Hon bodde i ett rum på Garnisonssjukhusets elevhem och återvände till föräldrahemmet lite då och då för att hälsa på. Violas vikariat upphörde lördagen den 4 december och Viola hade packat sina tillhörigheter för att åka hem till Västerbränna igen då hon av sjukhuset fick reda på att hon fått sin tjänst förlängd ytterligare en vecka från måndagen den 6 december fram till nästkommande lördag. Viola ringde hem och berättade att hon fått en extra veckas arbete och fadern godkände att Viola stannade kvar ännu en vecka i stan i tron att vikariatet började omgående samma lördag. När det under söndagsförmiddagen gick upp för fadern att förlängningen inte trädde i bruk förrän på måndagsmorgonen blev han arg och ringde upp Viola och beskyllde henne för att ha medvetet fört honom bakom ljuset i syfte att få stanna kvar i stan över helgen. Han tvingade därför dottern att ta den buss som kallades Backebussen och som var det enda transportmedlet som gick mellan Sollefteå och Västerbränna. Till sina arbetskamrater lär Viola sagt att ” — om jag får stryk när jag kommer hem, så kommer jag inte tillbaka”. Hon lär även ha sagt att hon skulle få stryk om pappan fick reda på hur lite hon hade studerat och att hon då inte skulle tillåtas komma tillbaka till stan och arbetet på sjukhuset.

Viola anlände till Västerbränna strax efter klockan 18. Det vet vi eftersom grannar till Widegrens såg henne stiga av bussen. Därefter går hon hemåt, arg som ett bi över att hon tvingats åka hem till föräldrahemmet under söndagen vilket var den enda dagen under veckan när hon kunde sova ut. När hon kommer in genom ytterdörren i föräldrahemmet gick hon direkt fram till sin far och sa ” — Vad menas med detta?” varpå fadern svarade med att ge henne en rejäl örfil. Karl Widegren, som var en man som var känd för att hålla sina döttrar i Herrans tukt och förmaning, upplevde det som att dottern mopsade upp sig mot honom och försökte därefter ge henne vad han själv kallade för ”ett kok stryk”. Han försökete vräka omkull flickan på en soffa i rummet och utdelade ännu en rungande örfil, så kraftig att Violas näsa sprang i blod. Även detta vet vi genom de förhör med fadern som hölls i samband med försvinnandet. Viola kämpade emot och lyckades komma på fötter igen, varpå hon grep tag i sin kappa och rusade ut genom dörren vilken hon med en smäll slog igen bakom sig. Hon lämnade huset utan både hatt och handväska. Kvar i väskan låg en portmonnä med en del av hennes lön, mynt och sedlar till en värde av 110 kr. Det var ganska mycket pengar för en 17-åring 1948 och skulle motsvara drygt tvåtusen kronor i dagens pengavärde.

Det är den sista säkra iakttagelsen av 17-åriga Viola Widegren. Därefter är allting spekulationer.

En märklig detalj i sammanhanget är att det tar tre dagar innan fadern gör någon slags ansats att återfinna dottern. Enligt hans egen utsaga letade han efter dottern i närområdet runt stugan men det är inte förrän på onsdagen som landsfiskalen i Ramsele kontaktas och en formell efterlysning upprättas. Även ett så kallat rikslarm utlyses, alltså en efterlysning som går ut via massmedia. Rikslarm utfärdas vanligen av polisen vid särskilt svåra brott eller vid tillfällen då svårt kriminella eller särskilt farliga interner kommer på fri fot genom rymning från fängelser men det händer även att risklarm utfärdas vid försvinnanden.

En del av det utredningsmaterial som polisen upprättade i samband med utredningen av Violas försvinnande. Foto: Therés Ulander.

Utredningen
En polisutredning startas men inte heller där verkar man ha ansett det som särskilt märkligt att det dröjde tre dagar innan fadern hörde av sig till landsfiskalen. Polisen verkar till en början och i likhet med fadern tro att flickan i ilska återvänt till Sollefteå, vilket även det är lite märkligt med tanke på att Violas väska med återstoden av lönen fanns kvar hemma hos fadern.

När man väl tog tag i ärendet gjordes omfattande undersökningar. Förundersökningen leddes av kriminalkommisarie Jan Sundin från Sundsvall och han förhörde familjen ingående men polisen verkar inte ha haft mycket mer än misstankar att gå på. Skvallret på bygden sade emellertid nånting annat. Fadern, som i det lilla samhället var känd som en sträng och bestämd man, misstänktes omedelbart av folket på bygden för att ha mördat dottern och grävt ner henne på gården och det var också honom som polisen riktade in sig på. Karl Widegren fick utstå tuffa förhör men man kom inte längre än så. Trots en uppsjö av mer eller mindre anonyma tips från allmänheten fanns det ingenting som band fadern vid Violas försvinnande utöver de uppgifter han själv uppgivit.

Man grävde mer eller mindre upp hela gården, man dök och draggade i älven utanför gården och man gick skallgång i skogen men mer än så gick det inte att få ur en utredning som redan från början präglades av en avsaknad av fotfäste. Viola återfanns aldrig, varken död eller levande, och sedan började åren gå.

Rimliga spekulationer och vansinniga teorier
Fallet Viola Widegren har däremot inte glömts bort. Tvärtom har hennes försvinnande figurerat flitigt i massmedia och alltifrån veckotidningsartiklar till TV-inslag har producerats. Vilstolsdetektiver och amatörutredare har i årtionden försökt bringa klarhet i huruvida Viola mördades, togs av älven eller på annat sätt valde att försvinna. Massmedia har varit delaktiga i förvirringen och vi har sett alltifrån spekulativa tidningsartiklar till användandet av siare och kloka gummor. Vid ett tillfälle togs till och med en tupp i bruk för att bringa klarhet i fallet. Tuppen anlände i sällskap av en siare som hävdade att tuppen kunde känna av var flickan hade drunknat. När man hamnade på rätt ställe skulle tuppen ställa sig på ett ben och gala för att märka ut platsen. Resultatet blev att tuppen gol lite efter eget sinne, så man sprang runt på stranden med ishackor och högg upp hål i den isiga sörjan för glatta livet. Självfallet hittade man ingenting.

Ett annat vansinnigt spektakel som arrangerades av massmedia var den världsberömda holländska siare som flögs in till Sverige och som sade sig kunna få kontakt med Violas ande. Siaren fick visioner om att flickan mördats genom strypning och holländaren sade sig till och med kunna känna trycket av händer runt sin hals. För effektens skull lyckades siaren till och med svimma av på golvet framför en hel grupp av ditresta journalister som med kamerorna rullande lyckades få massor av material till nya spekulativa artiklar som baserades på holländarens påhitt.

Teorier om att Viola skulle ha valt att självmant försvinna för att leva sitt liv på helt annan ort har också framförts och det finns ett flertal personer som säger sig ha träffat på Viola både i andra delar av Sverige och utomlands även många år efter hennes försvinnande. På det nu avsomnade webbforumet Svenska Mord berättade en användare som kallar sig gondler att en svensk turist på semester i Spanien påstod sig ha hamnat mittemot en kvinna på en buss. Kvinnan var enligt turisten mycket lik Viola och hade för tydlighetens skull även en medaljong runt halsen med namnet Viola ingraverat. Då turisten frågade om kvinnan var Viola Widegren ska kvinnan ha rusat upp från sätet och ut ur bussen för att helt uppslukas i folkvimlet utanför bussen.

Karl Widegrens gård och stigen ner till älven. @Google Earth

Den här berättelsen känns spontant som en riktig vandringssägen, men det har genom åren funnits andra teorier som har burit betydligt mer trovärdighet. En av de vanligare är att Viola, blixtrande arg och med näsan slagen i blod, ska ha rusat ut genom ytterdörren till gården och väl ute ha gått den lilla stigen ner till älven för att tvätta bort blod och tårar från ansiktet. I ilskan brister hennes omdöme och hon ser inte faran i att vingla omkring på de hala stenarna vid älven. När hon böjer sig ner för att fånga upp vatten i den kupade handen för att tvätta av sig halkar hon och ramlar i. Vattnet är både kallt och strömt och hennes tjocka vinterkappa suger åt sig vattnet och drar ner henne i den isiga sörja som täcker vattenytan.

Isbildning på älvar ser lite annorlunda ut än vad som är fallet på sjöar eftersom vattnet hela tiden är strömmande. Det blir inte den skorpa av is som man ofta ser hos stillastående vatten. I älvar bildas istället kravis när iskristaller flockas ihop till ett sörjigt istäcke vid ytan. Det kan bildas issörja av kravis som kan bli som en tjock ”slush” på bottnen och uppåt ytan. I denna sörja kan det bildas fickor och gångar. Viola kan mycket väl ha dragits ner under ytan och hamnat i en sådan ficka och där har hon snabbt drunknat och frusit in. Det skulle förklara varför man aldrig fann henne när man draggade bottnen på älven,. Hon kan ha befunnit sig högre upp i vattnet och undgick därför att upptäckas. När sedan våren kom och vattenmassorna började röra på sig kan hon ha flutit ut i den milslånga och trettio meter djupa Helgumsjön.

Ännu en hypotes är den så kallade självmordsteorin. Den går ut på att Viola blev så upprörd att hon beslutade sig för att ta livet av sig. Det som stödjer den här teorin är de ord som Viola ska ha sagt till sina arbetskamrater innan hon tog bussen hem till Västerbränna; ” — Om jag får stryk när jag kommer hem, så kommer jag inte tillbaka”. Kan Viola ha tagit sig ner till älven och där kastat sig i vattnet medvetet? Och, om så; var det en planerad gärning eller stundens ingivelse?

Den från början vanligaste teorin att fadern Karl Widegren bragt sin dotter om livet har med tiden kommit att betraktas med skepsis. Det finns ingenting som binder honom till Violas försvinnande och det gräsliga skvaller som spreds på bygden om att han skulle ha begravt kroppen under ladugårdsgolvet eller malt ner liket efter sin dotter till köttfärs som han sedan ska ha matat gårdens grisar med får vi nog bokföra på kontot för allmänhetens makabra fantasi.

Förundersökningsledaren, kriminalkommisarie Jan Sundin, höll personligen självmordsteorin som troligast. I en intervju med Sveriges Radio som han gav 1988 ansåg han att det var helt utom rimligt tvivel att Viola var död och Jan Sundin trodde heller inte att ärendet någonsin kommer att klaras upp. Vi får nog ge honom rätt på åtminstone den senare punkten. Idag, närmare trettio år efter intervjun, är vi fortfarande inte närmare gåtans lösning än vad man var 1988.

Viola Widegren dödförklarades 1958.

Länkar:
Flashback
Mysterier24
Sveriges Radio Intervju med Polisinspektör Christer Johansson
Ingesundsbladet

Du kanske även gillar det här?