Fejkade byggnader som ruvar på sina hemligheter

Just nu är det mycket tal om falska nyheter, men hur är det med falska byggnader? När vi är ute och promenerar i våra städer, är vi verkligen säkra på att det bor människor bakom fönsterrutorna i husen vi passerar?

brooklyn_2Alla städer har sina hemligheter. Kruxet är att hitta dem. På en kullerstensgata i Brooklyn som vetter ner mot floden finns ett hus som inte riktigt är som alla sina grannhus. Det är inget man direkt lägger märke till när man promenerar fram längs Joralemon Street, men bostaden på nummer 58 med sina något mörkare fönsterrutor existerar inte. Trots sin inbjudande trappa som leder upp till en helt vanlig ytterdörr och trots att ytterväggen tydligt består av samma sorts tegel, låt vara övermålat med ett tunt lager mörkröd färg, som sina grannar både till höger och vänster så finns det ingen hemma om man knackar på dörren. Faktum är att det inte varit någon hemma på över hundra år. Huset är inget hus utan bara en fejkad fasad. På andra sidan tegelväggen ligger ett ventilationsutsug som leder ner till den tunnelbanelinje som löper under byggnaderna.

Nio våningar under gatunivån löper tunnelbanelinjerna 4 och 5 som servar närbelägna Borough Hall Subway Station. Därifrån kan man ta sig vidare till Manhattan genom en tunnel som löper under East River. Det är den här stationen och dess närliggande tunnlar som får sitt friskluftsintag från bland annat de ventilationssystem som ruvar bakom fasaden på Joralemon Street 58.

Skulle man drista sig till att smyga upp för trappan och försöka kika in genom någon av de sprickor som genom åren uppkommit i virket kan man komma att få se ett svagt upplyst kaklat rum i vilket det finns en grön dörr som helt klart sett bättre dagar.

brooklyn_3
”Electrical Distribution Room” står det på den gamla nötta dörren.

Det är ingen slump att den fejkade fasaden existerar i form av ett så kallat townhouse. Byggnaden, för det var ursprungligen en riktig byggnad, uppfördes 1847 och fungerade som en privatbostad fram till 1908 när bygget av den första tunnelbanelinjen under East River kopplade samman Brooklyn med Manhattan. Metropolitan Transportation Authority (MTA) rekvirerade fastigheten och rev i stort sett allt utom ytterväggarna. Alla fönster utrustades med en sorts fasta persienner av svartlackad industriplåt och det var genom dessa öppningar som luften flödade under många årtionden. I grannskapet blev huset känt som ”The Shaft House”.

Ett problem när myndigheterna övertar en byggnad på det här sättet är att det inte bara är byggnaden som ingår i paketet. Det finns ofta en omgivning som liksom kommer med ”på köpet”. Så var det även den här gången. Husets bakgård, en mycket liten trädgårdsplätt, hamnade lite på mellanhand i myndigheternas kugghjul och blev ett misskött tillhåll för traktens ungdomar som under några decennier utgjorde en skamfläck för kvarteret. I början av 1990-talet bestämde sig emellertid MTA för att vara lite grannskapliga. Man städade upp tomten på baksidan, slog ner staketen som skiljer tomterna åt och erbjöd grannarna att hyra marken. Det var en förmånlig affär som innebar att den granne som nappade på erbjudandet hastigt och lustigt fördubblade sin utomhusyta för $200 i månaden, en struntsumma för någon som äger ett townhouse i New York. En av grannarna slog till och numera pryds baksidan av fejkhusets tegelfasaden av murgröna.

År 1999, på inrådan av grannskapet, beslöt MTA att dels återställa fasaden i sin helhet efter åratal av försummelse och dels att byta ut de numera kraftigt nedsotade persienner som 1908 nitades fast bakom det som en gång varit husets fönster. Industriplåten togs bort och ersattes av mörka fönsterpaneler. Tunnelbanans ventilationsutlopp leddes ut via ventilationstrummor på taket.

Fastigheten värderades 2010. Skulle MTA få för sig att sälja fastigheten i befintligt skick så skulle man enligt denna värdering kunna kassera in $2,8 miljoner. I skrivande stund, januari 2017, skulle det motsvara närmare 25 miljoner svenska kronor för ett hus som inte bara saknar bakgård utan helt och hållet saknar en insida.

brooklyn_1


Nästa adress ligger i London, nämligen i området Bayswater och bara ett stenkast från Hyde Park. Adressen heter 23 och 24 Leinster Terrace och även här handlar det om ett klyftigt sätt att maskera den förbipasserande tunnelbanan.

Under 1860-talets tunnelbanebyggen beslöt man att dra den linje som skulle sträcka sig mellan Paddington och Bayswater genom kvarteret och för att kunna komma åt att gräva tunnlarna tvingades man riva de hus som redan stod på marken. När tunnelbanan var lagd och man började planera för att återställa de byggnader som man tvingats riva beslöt man att inte bry sig om detta. Istället valde man att bygga en kuliss och på det viset göra Bayswater till en ljus och öppen tunnelbanestation vars existens doldes av byggnaderna.

Det finns en liten anekdot som rör adressen och som lär ha utspelat sig någon gång under 1930-talet. En lokal bedragare lyckades göra sig en smärre förmögenhet genom att hävda att en större välgörenhetsbal anordnades i Bayswater. Biljetterna kostade 10 pund styck, vilket var en saftig summa på den tiden och som skulle motsvara drygt 65 pund i dagens pengavärde, men pengarna skulle som sagt gå till välgörande ändamål. Det var alltså en större samling ytterst välklädda välbärgade filantroper som anlände utanför dörrarna till Leinster Terrace nummer 23 och 24 bara för att upptäcka att alltihop var en bluff och att den tidigare så charmante biljettförsäljaren redan var långt borta.

Nedan syns framsidan av fasaden på den första bilden och de efterföljande bilderna visar att det hela bara handlar om en enda stor kuliss.

34244503

img_5553

bayswater_3


Det finns faktiskt en falsk byggnad även i Paris. På adressen 145 Rue LaFayette i det 10:e arrondissementet (Paris är uppdelat i numrerade stadsdelar) ligger en likadan kuliss som även där tjänar som ett friskluftsintag för den underliggande tunnelbanan. Öppningen syns tydligt om man zoomar in över kvarteret med Google Earth. Precis som i New York och London finns allt yttre på plats, dörrar och fönster och till och med en balkong, men precis som i de två andra exemplen är fönstren förtäckta och bakom de mörka panelerna öppnar sig bråddjupet rakt ner i underjorden.

145ruelafayetteskorsten


För att nå artikelns sista hus måste än en gång ta oss över Atlanten och åka tillbaka till USA. På adressen 3215 Wade Avenue i staden Raleigh i North Carolina ligger det här lilla oansenliga huset i typisk 1970-talsstil. Precis som i de övriga fallen sticker huset inte ut från de övriga i omgivningarna, i alla fall inte så länge man inte lägger märke till de ovanligt mörka fönsterrutorna eller avsaknaden av uppfart. Det finns heller ingen gångstig mellan ytterdörren och den obefintliga uppfarten. Ställer man sig på gräset utanför ytterdörren och lyssnar kan man höra ett tungt mekaniskt suckande, ungefär som att huset andades.

Någonting är underligt här.

I själva verket är huset inget hus utan en pumpstation som förklätts till ett hus för att inte sticka ut i det annars så pittoreska lilla området med sina små villor omgivna av lövträd och grönska. Staden Raleigh behövde en så kallad Water Booster Station här för att hålla uppe trycket i de vattenledningar som går ut till området. Istället för att bara slå upp en stor ful industrianläggning omgärdad med nätstängsel mitt i idyllen valde man  under den här finurliga lösningen när det under det sena 1970-talet var dags att bygga ut vattenförsörjningen till de hus som börjat poppa upp i området. Idag döljer de sotade fönsterpanelerna tre enorma grönmålade pumpar som med väldig kraft pushar ut vatten till områdets kranar och fontäner. Det är de här pumparnas metodiska rörelser som skapar det suckande ljud som man, om man står utanför ytterdörren en kulen kväll, lätt kan tolka som att huset andas.

Och det gör det ju också, på sätt och vis.

3215_wade_avenue

wade_ave_pumpstation

Du kanske även gillar det här?