Det spökar i Londons tunnelbana

Många av oss har varit i London och nästan lika många har förälskat sig i Londons tunnelbana. Dessa ofta mer än 150-åriga tunnlar i marken med sina gulkaklade stationer tilltalar oss. Det är som lite av en undangömd del av London trots att den befolkas av så många människor varje dag och precis som andra undangömda ställen har även tunnelbanan sina hemligheter och sina tragedier.

Tunnelbanan börjar rulla tidigt på morgonen och om man som jag legat vaken i ett av husen precis invid exempelvis Earls Court Station en mycket tidig morgon så kan man höra när de första tågen rullar in klockan 05.40. Sedan håller det på så, hela dagen och långt inpå natten. Med ett par minuters mellanrum kommer tågen med ett muller längs med rälsen och efter ett snabbt stopp lämnar tåget stationen med sin last av turister och pendlare. I London åker alla tunnelbana. Börsklipparen, skolpojken, turisten, den unga tjejen som är på väg sitt första dejten, alla använder de tunnelbanesystemet för att ta sig bort och hem. Varje dag beger sig mer än tre miljoner människor ner i tunnlarna för att färdas kollektivt och merparten av dessa människor är ofta helt omedvetna om tunnlarnas och omgivningarnas historia.

pc11627lg
Kvinnor och barn söker skydd på perrongerna vid stationen Piccadilly Circus. Klicka för större bild.

Tunnelbanan har krävt sin beskärda del av människooffer genom åren, både under bygget och under driften. Mellan 100-150 personer begår varje år självmord nere i tunnelbanesystemet. Tunnlarna snirklar sig dessutom mellan en myriad av mer eller mindre slumpmässigt utspridda gravhögar som finns i stort sett överallt runt om i staden.

London är en gammal stad och har därför upplevt sin beskärda del av pest och krig. Stora begravningsplatser som exempelvis Highgate Cemetery är hyfsat moderna, sedvänjan med organiserade begravningar är faktiskt inte äldre än från början av 1800-talet. Innan dess var det vanligt att begrava människor där de levde och bodde, vilket innebar att man mer eller mindre grävde ner avlidna familjemedlemmar på tunet utanför deras hus. När tider med stora mängder dödsfall inträffade, exempelvis under pest- eller koleraperioder, var det därför vanligt att samla ihop de avlidnas kroppar i stora gravgropar. Kistor fanns det varken tid eller råd att snickra till varje kropp, istället travade man liken på varandra för att få ner så många som möjligt i varje enskilt hål. Om man åker den mörkblå Piccadilly Line och passerar mellan Knightsbridge och South Kensington kan man märka att tunnelbanetåget svänger trots att linjen på kartan verkar vara helt rak. Det beror på att man valt att lägga tunnelbanelinjen mellan två pesthögar som härstammar från någon av 1600-talets alla epidemier. Marken på båda sidor av tunnelbanelinjen är så kompakt packad med ben att det inte var rimligt att borra genom den när tunnelbanelinjen drogs. Med hjälp av gamla kartor drog man istället linjen mitt emellan två pesthögar och därför blev det en liten sväng just där.

Under andra världskriget användes tunnelbanans tunnlar inte sällan som skyddsrum under Blitzen och det efterföljande tyska bombardemanget av London. Tunnlarna ligger ofta så djupt ner i marken att man satt ganska skyddat från tyska bomber. Det hände emellertid att explosionerna slog igenom och både skadade och dödade de som satt och kurade i tunnlarna. Det hände även att olyckor inträffade när så många människor i högt tempo skulle packas samman på liten yta.

Bethnal Green
John Graham var stationsförman på stationen Bethnal Green i östra London. Stationen ligger på en förlängningssträcka av röda Central Line. Våren 1981 arbetade han nattskift och en kväll var han ensam kvar på stationen efter ett kvällspass. Övrig personal hade gått hem, stationen var stängd och John skulle satte sig för att gå igenom lite papper på stationens lilla kontor. Hela stationen var försänkt i dunkel eftersom man har som vana att spara på lysrörsbelysningarna under nätterna och därför bara belyser de område där personalen befinner sig för tillfället. Alla plattformar och rulltrappor var folktomma och avstängda. Det var där och då som John hörde ljudet av barngråt. Först tyst och stilla, sedan allt högre. Till att börja med ignorerade John ljudet eftersom stationen var folktom och det rimligtvis inte kunde befinna sig några barn där och då.

bethnal_green_stn_roundelEfter en stund började även kvinnoröster höras och därtill lades efter hand höga smällar och brak. John beskriver situationen som först märklig och sedan alltmer skrämmande eftersom han visste att stationen var tom och stängd. Sådär höll det på, i uppskattningsvis tio eller femton minuter. John lämnade kontoret och rusade vidare fram till vändkorsen. Ljudet av kvinnor och barn i full panik verkade komma nerifrån de mörklagda plattformarna. Trots att John stod där vid toppen av rulltrapporna vågade han sig inte ner för att se vad som orsakade ljudet.

Än i denna dag tänker John på händelsen varje gång han åker förbi Bethnal Green och han misstänker att upplevelsen har någonting att göra med den stora katastrof som inträffade på onsdagen den 3e mars 1943. Luftvärnssirenerna ljöd över området och varnade för inkommande tyskt bombflyg. Människor rusade ner mot tryggheten i tunnelbanans tunnlar. På tredje trappsteget snubblade en medelålderskvinna och drog med sig människorna som befann sig närmast henne i fallet nedför trapporna. Folk tryckte på bakifrån och den skärrade människomassan började snubbla över de som fallit framför dem. Allt som allt föll närmare 300 personer handlöst fram nedför trapporna och studsade mot varandra hela vägen ner tills de hamnade i en stor hög längst ner på golvet. Totalt dog 173 personer i olyckan, huvudsakligen kvinnor och barn. Nästan alla överlevande skadades svårt och de flesta dödsfallen orsakades av kvävning när folk hamnade ovanpå varandra vid trappans fot och krossade de som låg underst i högen.

Även om händelsen inte var ett resultat av militär aggression var det likväl den enskilt största dödsolyckan i det civila London under hela kriget.

John Graham är inte den ende som hört ljuden av barngråt och kvinnoskrik på stationen Bethnal Green. Både passagerare och stationspersonal har i åratal vittnat om ljuden men ingen har sett varifrån de kommer eller vad som orsakar ljuden.

terris-photo
William Terriss. Klicka för större bild.

Covent Garden
En av de tunnelbanestationer som är mer kända för sin paranormala aktivitet är Covent Garden som man återfinner längsmed den mörkblå Piccadilly Line. I mer än ett halvsekel har en lång man klädd i lång mörk överrock, svart hög hatt och svarta handskar synts till på olika platser på stationen.

Christopher J. Clifford är en av de som har träffat på mannen. Året var 1972. Vid tidpunkten arbetade Christopher på stationen som hisskonduktör. På den tiden var stationen inte lika välbesökt av turister som den är idag utan den användes mestadels av människor som bodde i området och de marknadsförsäljare som höll till på torget vid Covent Garden. Christopher hade kört hissen hela dagen och kvällen, nu höll han på att stänga för natten. Med radion i handen gick Christopher runt i halvmörkret och såg efter så att resenärerna lämnat stationen. Från ingenstans fick en känsla av någonting befann sig bakom honom. Han vände sig om och där stod en lång karl i ålderdomliga kläder, en mörk rock och hög hatt och skinnhandskar. Rocken var knäppt hela vägen upp i halsen. Christopher tilltalade mannen och frågade om han hade kommit på villovägar eftersom stationen var stängd och hissarna var avstängda. Mannen svarade inte och verkade inte ta någon notis om honom. Christopher släppte för en sekund mannen med blicken för att rota runt i fickan efter den nyckelknippa som han behövde för att kunna släppa ut mannen genom grindarna på övre plan och när han åter vände blicken mot platsen där mannen borde stå så gjorde han inte det. Ena sekunden stod han där, den andra var han borta. Christopher letade efter mannen på båda plattformarna utan att hitta honom. När Christopher senare berättade om saken för några kollegor ordnade en av dem fram ett svartvitt fotografi och frågade om det kunde vara mannen på bilden som Christopher hade sett, vilket han snabbt insåg att det var. Problemet var bara att mannen på fotografiet hade varit död i 75 år.

Mannen på fotot hette William Terriss och hade varit motsvarigheten till en matinéhjälte i det sena 1800-talets engelska teatervärld. Terriss spelade ofta äventyrliga och humoristiska roller och det var i samband med just en sådan roll på närbelägna Adelphi Theater som han på väg till teatern blev nedstucken av en alkoholiserad och psykiskt instabil skådespelarkollega. På platsen där Terriss mördades låg ett bageri och efter mordet sades det att man såg Terriss spöka i lokalerna. Eftersom åren gick så revs bageriet. Tunnelbanestationen Covent Garden öppnades 1907 på samma ställe som bageriet låg, på platsen för mordet. Kan Terriss ha stannat kvar på platsen även om miljön ändrades?

South Kensington
ghost-train-squareDen här stationen är en knutpunkt mellan tre linjer, den gröna District Line, den mörkblå Piccadilly Line och den gula Circle Line som är en loop som löper runt hela centrala London. Händelsen som har kommit att omtalas inträffade en kulen decemberkväll 1928. Sista tåget för kvällen hade kommit och gått och folk var på väg ut ur stationen för att var och en röra sig hem mot sitt. Ett öronbedövande pipande skri skar genom luften. Ljudet verkade komma ur tunneln genom vilken tågen anländer till stationen. Plötsligt dundrade ett tåg förbi stationen. Tåget var nedsläckt och verkade vara folktomt och på utsidan av loket klängde en mörk figur iklädd vad som av vittnen har beskrivits som en lång fladdrande mörk överrock och en skärmmössa. Figuren påminde en del om den från folkloren kända fantomen Spring-Heeled Jack som jag skrivit om tidigare. Tåget stannade inte utan rusade rakt genom stationen. Tågsetet fanns inte uppsatt på listan över kvällens ankomster och eftersom tunnelbanesystemet är avskilt från övriga delar av Londons vanliga tågsystem finns det ingen möjlighet att tåget skulle kunna ha kommit fel av en olyckshändelse.

Vad det var för ett tåg och vem figuren som de kvardröjande passagerarna bevittnade är ännu höljt i dunkel. Och som om inte det vore nog sågs samma tåg med samma mörka skepnad klängande utmed sidan även 2013 på samma station.

Knightsbridge
Sista mysteriet för den här gången finns inte bara som traderade berättelser, det finns faktiskt på film. En resenär som stod på plattformen i Knightsbridge, en station längsmed den mörkblå Piccadilly Line, passade på att filma lite med sin Smartphone. Han svepte kameramobilen längs spåret och filmade den mörka tunnel ur vilken tåget väntades dyka upp vilken stund som helst. Det kom emellertid inget tåg. Istället fångade han en hukande skepnad som verkade smyga precis i tunnelns mynning, lite som om denne spejade på resenärerna på perrongen. Skepnaden syns bara som en väldigt snabb glimt några sekunder in i filmen men det var tillräckligt för att filmklippet skulle få över 700.000 Youtubeträffar och dessutom hamna i brittisk media.

knightsbridge

Se filmen här:

Vad tror du att det var som fastnade på resenärens minneskort? Har du själv sett något märkligt när du har varit och semestrat i London? Lämna gärna en kommentar nedan.

Läs mer:
9 fantastiska bilder på Londons tunnelbana som skyddsrum
The Murder of William Terriss, 16th december 1897

Du kanske även gillar det här?