Det glömda fallet med Agent 3X, en 1930-talets Zodiac Killer

 De flesta av oss känner till Zodiac Killer, den okände mördaren som först slog ihjäl vänslande par för att sedan skryta om sina bedrifter i sina brev till massmedia. Vad många däremot inte känner till var att Zodiac inte var först med det här tillvägagångssättet. Redan 1930 råkade New York ut för en mystisk individ som först mördade och våldtog människor i parkerade bilar för att sedan brevledes höra av sig till pressen med de mest spektakulära rövarhistorier man kan tänka sig.

Joseph Mozynski
Onsdagen den 11 juni 1930 befann sig 39-årige Joseph Mozynski tillsammans med sin 19-åriga älskarinna Catherine May i sin fyradörrars Sedan parkerad på ett avskilt ställe nära Whitestone i College Park i Queens i New York. 39-åringen ägde en liten livsmedelsbutik i Queens och hade talat om för sin hustru, som han dessutom hade två barn tillsammans med, att han bara skulle ”ut på några ärenden”. Istället åkte Joseph Mozynski och hämtade upp sin tjugo år yngre älskarinna och slank iväg i avskildhet för att i baksätet syssla med sådant som man sysslar med i sådana sammanhang. Området där Joseph Mozynski parkerade sin bil var bara ett av ett antal liknande undanskymda områden som användes av unga par, otrohetssugna äkta makar och andra som föll till föga för sina drifter utanför äktenskapet.

NVStateJournal-23June1930pt1
Klicka för större bild.

Bäst som paret i bilen höll sig sysselsatta stack en man in huvudet genom det öppna bilfönstret på förarsidan, viftade med en pistol och krävde att Joseph Mozynski skulle hoppa fram i förarsätet. Joseph gjorde som han blivit tillsagd och mannen, som sedan skulle beskrivas som en liten kort och mager karl mellan trettio och fyrtio år som hade en distinkt utländsk (möjligen tysk) brytning, hoppade in i baksätet tillsammans med den halvklädda Catherine May, älskarinnan ifråga. Mannen med pistolen krävde att Joseph Mozynski skulle starta bilen och när Joseph vände sig om för att vrida om nyckeln sköt den lille mannen honom i huvudet bakifrån. Kulan gick in bakom örat och ut genom vänster kind. Joseph Mozynskis huvud snurrade runt av chocken och kulans kraft på så sätt att han vände i stort hela överkroppen mot paret i baksätet, lite som man gör när man ska backa ett fordon. När Joseph Mozynski gapade för att säga något sköt den okände mannen honom ännu en gång, rakt i ansiktet. Kulan slog in genom överkäkens tänder, ut genom sidan av halsen och vidare ut genom vindrutan. Joseph Mozynski visade sig vara en seg typ så han höll sig fortfarande vid liv om än liggandes framstupa över främre förar- och passagerarsidans säten. Han rosslade och kämpade med andningen men rörde sig inte.

I detta läge passade den okände mannen med pistolen på att stoppa undan vapnet och våldta Catherine May i baksäktet till ljudet av den döende älskarens rosslingar. När den okände förövaren var färdig klev han ur bilen, öppnade förarsidans dörr, drog ut den döende Joseph Mozynski och rotade igenom hans kläder. Efter att ha hittat en bunt hopvikta papper som han med hjälp av en tändsticka eldade upp i gräset tycktes han nöjd och bad då Catherine May klä på sig. Hon gjorde som ha sa, djupt i chock. Han tog henne vid armen och ledde henne till närmaste spårvagnshållplats och åkte med Catherine på spårvagnen hela vägen hem till hennes ändhållplats. Där satt hon, med sin älskares mördare på sätet bredvid, i djup och paralyserande chock på spårvagnen och åkte hem till föräldrahemmet. Vid hennes ändhållplats stack den okände mannen till henne en hopvikt lapp och sa åt henne att inte titta på lappen förrän senare på kvällen. Hon gjorde som hon blev tillsagd och stapplade hem och la sig. Den okände mannen klev tillbaka upp på spårvagnen och åkte vidare.

Senare på kvällen läste hon på lappen som hon fick av den okände mördaren och där stod ”Joseph Mozynski” och på raden under det texten ”3X 3-X-097” med röda bokstäver. Senare på kvällen gick hon och la sig, utan att tala om för någon att hon blivit våldtagen eller att hennes älskare blivit skjuten eller att hon träffat en mystisk främling som givit henne en lapp med konstiga tecken. Hon kontaktade inte polisen, inte sjukvården, ingenting.

Man kan i efterhand konstatera att det här givetvis inte var tal om något slumpmässigt överfall där vemsomhelst hade kunnat bli offer. Det här var ett medvetet och utvalt offer och mordet var planerat.

Morgonen efteråt fann polisen kroppen efter Joseph Mozynski efter att en morgonflanör sett bilen stående i grönskan tillsammans med en död man utanför. Joseph var fortfarande ganska varm när polisen kom till platsen, vilket indikerade att han genomlevt hela natten kippande efter luft och med livet som rann ur honom i en röd ström ner i gräset. Det betyder alltså att Catherine May kunde ha räddat hans liv om hon tillkallat polis eller gjort någonting alls, men så skedde inte. I efterhand frågade polisen Catherine varför hon inte hade hört av sig tidigare och då svarade hon att hon inte ville bli inblandad eftersom hennes mycket äldre älskare var gift. Det hade blivit en stor skandal.

Polisen får kännedom om mordet
Polisen hittade emellertid Catherine genom att Joseph förvarade ett foto av henne hopvikt i sin plånbok. På baksidan av fotot stod hennes namn skrivet med bläckpenna och snart stod lagens långa arm utanför dörren hemma hos familjen May. Catherine häktades och kom under de kommande tre dygnen att i stort sett förhöras non-stop. Den amerikanska polisen kunde vid tiden använda sömnbrist som ett sätt att applicera tortyr mot misstänkta som de ville krama uppgifter ur. Catherine berättade hela historien med mannen, våldtäkten, de uppbrända dokumenten och överlämnade även den lapp med kod som hon fått av den okände mannen på spårvagnen men polisen trodde henne inte. Catherine höll sig länge till sin story men började på det tredje sömnlösa dygnet svaja betänkligt i sin utsaga. Catherine var panikslagen och ville bara ha det hela överstökat så hon började peka ut människor i sin omgivning lite till höger och vänster. Bland annat beskyllde hon en före detta pojkvän för dådet och när den stackaren plockats in och inte visade sig ha med saken att göra hittade Catherine på en fiktiv gangster vid namn Alberto Lombardo som hon försökte beskylla för dådet. När det visade sig att polisen inte trodde på henne nu heller tog hon helt sonika själv på sig mordet. Polisen insåg att Catherine inte var tillräknelig som vittne så hon avfärdades och kördes hem.

Där stod nu polisen, utan spår och med en död man liggande på bårhuset. Då ringde det i telefonen. En kvällstidningsredaktion, The New York Evening Journal, hade fått in ett brev från mördaren med eftermiddagsposten. Brevet, som den okände brevskrivaren krävde skulle publiceras i nästkommande tidningsupplaga, innehöll en massa svammel om att den skyldige nu fått vad han förtjänade och att rättvisan drabbar alla som förbrutit sig. Brevet avslutades med en kod i form av en lång rad med siffror, bokstäver och bindestreck uppradade på samma vi som de som funnits på den lapp som Catherine fått och som nu polisen hade i förvar och signerades ”3X”. Om tidningen inte publicerade brevet så skulle morden fortsätta. Polisen åkte ut för att titta på brevet men det blev hursomhelst inte publicerat av okänd anledning. Kanske fanns misstanken att det var en galning i farten, kanske handlade det om tjurskallighet att man inte ville gå skurkar till mötes? Oavsett vilket, brevet publicerades inte och tidningarna skrev inte mycket mer än att en man hittats död i ett grönområde och så var det med det. Även på 30-talet var en enstaka skjutning i New York inte nog för att orsaka rubriker. Det lilla som skrevs om mordet handlade i huvudsak om åldersskillnaden mellan Joseph och Catherine och otrohetsskandalen som kommit i dagen, mordet som sådant fick spela en sekundär roll.

Brev nummer två
Den mystiske 3X tänkte inte nöja sig med tidningarnas flyhänta rapportering utan skrev ett nytt brev som anlände till samma tidningsredaktion redan eftermiddagen dagen efter. I brevet tog den okände brevskrivaren på sig all skuld och skrev även att Catherine, i den mån hon nu blivit intressant för polisen, var helt oskyldig. Han talade även om att Joseph Mozynski varit ett svin som fått vad han förtjänade. Den okände brevskrivaren kunde även avslöja att han var en hemlig agent för en organisation som han inte kunde beskriva närmare men att Joseph Mozynski hade varit i besittning av vissa dokument som den här agenten, som nu kallade sig Agent 3X, varit utsänd att återförskaffa för organisationens räkning. Joseph Mozynski hade emellertid inte haft alla de dokument som Agent 3X önskade och därför ville Agent 3X att tidningen skulle hjälpa honom att få ut budskapet att nämnda dokument skulle återbördas till Agent 3X (här radade han upp en massa dokumentnummer där bokstäver och siffror blandats huller om buller) och om så inte skedde så skulle ytterligare 14 av Joseph Mozynski kamrater få plikta med sina liv.

Polisen insåg nu att Catherine uppenbarligen talat sanning redan från början så man började hålla koll på henne ifall mannen ifråga skulle försöka kontakta henne på nytt. Inte heller brev nummer två publicerades i massmedia. Polisen ville lägga locket på och se om mannen ifråga ilsknade till då han tydligt sökte uppmärksamhet och i så fall kanske skulle komma att kontakta andra tidningar. Det skulle visa sig vara en dålig taktik.

Noel-Sowley
Noel Sowley. Klicka för större bild.

Noel Sowley
Måndagen den 16 juni 1930 slog Agent 3X till igen. Samma scenario, en man och en kvinna i en bil stående på en avlägsen plats. Mannen, som hette Noel Sowley, var en 26-årig radiomekaniker och hittades skjuten med två skott i huvudet i förarsätet på sin bil. Vid sidan av Noel Sowley låg ett tidningsurklipp som handlar om Mozynskimordet. Artikeln hade en anteckning i marginalen; ”Here´s how!”.

Samtidigt som polisen höll på att undersöka fallet med Noel Sowley fick tidningsredaktionen på New York Evening Journal ännu ett brev. I brevet ondgjorde sig brevskrivaren över att de tidigare breven inte publicerats och skyllde hela skulden för Noel Sowleys mord på redaktören, samtidigt som brevskrivaren även beklagade sig över att detta bara kommit att leda till att polisen fått mer onödigt arbete att sysselsätta sig med. Brevskrivaren infogade även att skälet till varför Noel Sowley mördades just denna kväll var eftersom det första mordoffret, Joseph Mozinsky, begravts tidigare samma dag. Återigen krävde brevskrivaren att hans brev skulle publiceras i massmedia och att om så inte skedde så skulle ytterligare 14 personer, 13 män och en kvinna, komma att mördas. Brevskrivaren fortsatte med att berätta att en del dokument och en del av organisationens pengar hittats i Noel Sowleys ägo under mordkvällen och nu återfunnit sina rätta ägare men att ytterligare dokument och pengar fanns på vift. Om tidningen publicerade brevet skulle de förrädare som var inblandade få kännedom om att organisationen sänt ut en jägare och om då pengarna och dokumenten återlämnades till organisationen så skulle inte fler människor behöva dö.

Noel Sowley hade, i likhet med Joseph Mozinsky, en flicka med sig i bilen och polisen började spåra henne. Man återfann flickan och det visade sig att inte heller hon hade polisanmält vad hon råkat ut för. Polisen förhörde henne. Det visar sig att händelsen utspelat sig på samma sätt som i Mozinskyfallet. Noel Sowley och hans flickvän Elizabeth Ring hade parkerat bilen i avskildhet och under en stund sysslat med sådant som unga förälskade par sysslar med i mörka bilar om kvällarna. Plötsligt hade en liten mager karl dykt upp från ingenstans, stuckit in huvudet och en pistolbeväpnad arm genom det öppna fönstret på förarsidan och krävt att få se på Noel Sowleys körkort. Noel, tagen på sängen i dubbel bemärkelse fick för sig att det var en civilpolis i farten och frågade därför om han stod illa till parkerad samtidigt som han fiskade upp sin plånbok med sitt körkort som han överräckte till den beväpnade mannen. Mannen svarade inte utan tittade på körkortet och fick sedan fram en ficklampa som han började blinka med uppåt en mörk kulle bakom bilen. Noel Sowley undrade vad han höll på med och mannen svarade att det skulle inte Noel bry sig om, mannen signalerade bara till sina kamrater en bit bort att det här klarade han av på egen hand. Därefter frågade den okände mannen Noel om Noel kände Joseph Mozynski. Noel svarade nekande. Samtidigt som Noel svarade smällde ett skott av. Kulan tog i munnen på Noel och blod sprutade över Elizabeth i passagerarsätet. Noel Sowley kippade efter andan och lyckades enligt flickan som bevittnade händelsen från sätet bredvid, hur märkligt det än kan låta, få fram ” – Jag är inte den du letar efter”. Samtidigt som en storblödande Noel Sowley famlade med händerna runt mun och nacke och försökte stoppa blodflödet gick den okände mannen bakom bilen, tittade lugnt på registreringsplåten, återvände till förardörren och sa ” – Åjo, nog är du Noel Sowley alltid”. Därefter sköt mannen Noel i huvudet ännu en gång, den här gången rakt i pannan. Noel Sowley sjönk ihop på sätet.

Efter att ha gått igenom Noels kläder och plånbok verkade mannen hitta vad han letade efter, några hopvikta papper och lite sedlar, som han stoppade på sig. Mannen gjorde ett försök att våldta flickan i bilen men efter att hon bönat och bett om att få slippa samtidigt som hon höll fram sitt kors som hon hade runt halsen verkade den okände mannen tappa sugen och avbröt försöket. Istället, precis som i fallet med Catherine May så följde mannen den chockade Elizabeth till en närbelägen busstation, frågade henne var hon bodde och satte henne sedan på rätt buss hem. Precis innan hon skulle kliva på bussen ger mannen även Elizabeth en papperslapp med samma budskap; titta inte på detta förrän du är hemma ikväll. När Elizabeth kom hem och tittade på lappen stod det ”Noel Sowley” i röda bokstäver och på raden under ”3X”.

Kalabalik och rykten
I och med mordet på Noel Sowley formligen exploderade massmedia. Polisen i New York insåg att man gjort bort sig och släppte storyn på bred front. Nyheten om Agent 3X spreds över hela USA och framförallt i det lilla område i Queens där alltihop utspelade sig blev händelsen jättestor jättefort. Skvallret spreds och rykten började ta fart. Det är från den här massmediala stormen som fotot på Noel Sowley som du ser ovan kommer. The New York Evening Journal bestämde sig för att lägga korten på bordet och publicerade allt de hade, inklusive breven som man hållit på tidigare. Nu fick Agent 3X äntligen den uppmärksamhet som han tydligt törstat efter.

Bilden på Noel Sowley, en vanlig Avarage Joe sittande död och hopsjunken bakom ratten på sin egen bil var för den gängse tidningsläsaren skrämmande. Bilden var suggestiv och skvallrade om att vemsomhelst kan drabbas. Du kan vara nästa offer. Paniken spred sig. Massmedia slog i vanlig ordning mynt av paniken och spelade på de upprörda känslorna.

Det är i detta moln av rykten och oro och panik som Agent 3X orkestrerar sitt Magnum Opus.

Ännu ett brev och nyfikna som smyger i buskarna
Brevet som den 18 juni anlände till The New York Evening Journal var kort men koncist.
– Jag råder er att publicera det här brevet” skriver Agent 3X och radade sedan upp ett antal siffer- och bokstavskombinationer.
– Jag, Agent 3X är mannen bakom vapnet och ikväll kommer ännu ett offer att krävas. Jag kommer att finnas vid College Point klockan nio ikväll och jag kommer att utkräva hämnd mot WRV-8”.

Nu bröt helvetet lös på allvar. Massmedia uppmanade alla som inte hade på platsen att göra att hålla sig därifrån. Polisen kallade in förstärkning från omkringliggande distrikt, både bilar och manskap. Totalt fick man ihop närmare 2.000 konstaplar och 425 detektiver som skulle röra sig i de specificerade delarna av staden samt närmare 600 detektiver och konstaplar som skulle hålla koll på vem som rörde sig in och ut ur de vanligaste förekommande hångelområdena i övriga delar av staden. Idén kläcktes att några av karlarna skulle spela förälskade par (en idé som för övrigt även användes i jakten på Jack the Ripper i London 1888 när poliskonstaplar klädde ut sig till berusade prostituerade kvinnor och låtsades ragla runt på gatorna om nätterna för att eventuellt attrahera mördaren). Alltså, ett par hundra av de tvåtusen konstaplarna delades upp i två grupper, dels männen som skulle spela män och som utrustades med vanliga civila gångkläder och dels männen som skulle spela kvinnor och som utrustades med läppstift och kjolar och peruker. Man använde vad man hade för händer med så kort varsel så förklädnaderna lämnade säkert en del i övrigt att önska men det var mörkt så det gjorde säkert inget. Varje ”par” tilldelades ett civilt fordon och tanken var att mannen och ”kvinnan” skulle sitta i sina bilar utspridda i de vanligen förekommande områdena för undanskymt hångel och väl där skulle man låtsas titta varandra djupt i ögonen. Ifall någon dök upp oförhappandes så skulle man i stort sett skjuta direkt. Det här var givetvis oerhört farligt ur alla synvinklar men paniken och den allmänna viljan att polisen ”måste göra något” och mördarens tydliga tid- och platsanvisning hade gjort att polisen helt enkelt inte tänkte försitta chansen.

Agent-3XSignalement fanns, både Catherine May och Elizabeth Ring hade varit ganska samstämmiga. Mannen var vit, 30-40 år, 165-170 cm lång och cirka 55 kg tung. Han var alltså en liten och mager vit karl i yngre medelåldern med insjunkna kinder och ett allmänt blekt yttre. Kläderna hade varit mörka och skrynkliga, lite ovårdade. Mannen talade med utländsk accent, båda flickorna lutade åt att det var tyska som bröt igenom. Mannen hade haft på sig en svart hatt, en Fedora som var vanlig vid tiden. Mannen hade även en liten pin på ena rockslaget, ett litet märke i gulmetall med texten ”Rifle Association”.

De som brukade frekventera den här typen av områden i amorösa syften höll sig hemma den kvällen. Det massmediala uppbådet hade emellertid lyckats attrahera en annan grupp, de nyfikna. De som inte hade något bättre för sig, de som hoppades att få se lite action och skottlossning. Under en period av två och en halv timme i tidsspannet mellan klockan halv sju och nio på kvällen cirkulerade över tvåtusen olika fordon långsamt utanför området. Vissa gick längre än så, människor kom dit till fots och gav sig in i grönskan i jakt på bra undanskymda platser att gömma sig på i hopp om att få se lite pangpang. Polisen lyckades fånga in några av de här individerna, bland annat en man som satt i sin bil med fordonet gömt i grönskan. När polisen smög upp och ryckte upp dörren till fordonet var mannens första kommentar ” – Jag har inte dödat någon!”. Polisen lyckades även ta tre pojkar i yngre tonåren på bar gärning som, otåliga över att ingen sköt, försökte sätta fart på skottlossningen med hjälp av smällare. Grabbarna hade inte mer än fiskat upp smällarna ur byxfickorna förrän polisen nöp dem och förde ut dem från området. En annan man hittade man när han ålade genom högt gräs på väg mot ett buskage. Mannen hade uppenbarligen insett att polisen försökte styra bort ovälkomna figurer och därför tänkte han smyga sig in på området via ålning medelst hasning, som det heter i det militära. Framgången uteblev dock och även den här åskådaren greps och kördes iväg. Någon Agent 3X fick man däremot inte tag på. Ingen mördades i området den kvällen och hela den här cirkusen med inlånade poliser och konstaplar i klänning och nyfikna privatpersoner som smög omkring i buskarna rann ut i ett enda stort antiklimax. Vid halv elva-tiden hade folk tröttnat och begett sig hemåt.

Agent 3X förklarar sig
Alla blev minst sagt blåsta på konfekten och Agent 3X var kände sig uppenbarligen tvungen att förklara sig nu när han utlovat ännu ett mord utan att något hänt så redan samma kväll postades ett brev adresserat till journalisten Amster Spiro på The New York Evening Journal. Amster Spiro var den journalist på tidningen som Agent 3X hela tiden hade vänt sig till och så skedde även nu. I brevet, som publicerades dagen därpå i tidningen, förklarade Agent 3X att skälet till varför ingen mördats under kvällen var att en del av de dokument som agenten och den mystiska organisationen eftersökt hade kommit tillrätta. Även en del av de pengar, 37.000 dollar, som varit på vift hade överlämnats. Agent 3X var dock inte helt nöjd utan räknade räknade upp ytterligare dokumentnummer som saknades och vilka agenter som kunde misstänkas ha dem. Budskapet var att agenterna X14, X21, Y2, O6, X7, S1 och V4 fortfarande borde titta sig över axeln eftersom de fortfarande bar ett pris på sina huvuden fram tills det att de resterande dokument och återstående 39.000 dollar som Agent 3X saknade hade kommit tillrätta.

Nu blandade sig en psykiatriker, en Dr. Williams från New York, helt plötsligt i saken. Psykiatrikern ifråga hade suttit och läst tidningsartiklarna och de publicerade breven och hörde av sig till tidningen som i sin tur åkte ut och pratade med Dr. Williams. Diagnosen som psykiatrikern ställde var tydlig; Agent 3X var en parafreniker, en äldre psykologisk term för en mental störning hos framförallt äldre personer som yttrar sig i form av hallucinationer och vanföreställningar men utan att den drabbade behöver uppvisa demens eller förvirring. Idag torde den moderna motsvarigheten vara paranoid schizofreni. Dr. Williams avfärdade alltsammans som varandes inbillningar och vanföreställningar och den så kallade agenten var inget mer än en narcissistisk galning som levde i en fantasivärld där han i stort kunde få för sig vadsomhelst och som inte skydde någonting i sin jakt på uppmärksamhet och bekräftelse.

Chain Killer
En tidningsartikel med båda offrens bilder. Klicka för större bild.

Psykiatrikern var nog inte helt fel ute eftersom Agent 3X, nu uppmärksammad och bekräftad, började skriva fler brev till Amster Spiro och The New York Evening Journal. Breven började bli alltmer svamliga och konspiratoriska och i vissa fall direkt hånfulla mot polisen som inte lyckats fånga honom. I en passus i ett brev skrev agenten att han befunnit sig i parken den där kvällen tillsammans med alla poliser och nyfikna och att han på nära håll betraktat en nervös poliskonstapel som stod och rengjorde sin pistol. Meningen med den typen av instick var givetvis att agenten ville framhålla hur smart han var som kunde smyga sig på polisen lite hur han ville och hur klumpiga och klantiga polisen var, lite på samma sätt som när många av de välkända Jack the Ripper-breven hånade polisens inkompetens.

Brevskrivandet attraherade även, precis som i bland annat Jack the Ripper-fallet, alla de där vanliga knäppskallarna som brukar dyka upp för att kopiera och trissa upp stämningen i uppmärksammade kriminalfall. En ström av brev började komma, både till polisen och till olika tidningsredaktioner. De absolut flesta var ganska enkla för polisens kryptografer och handstilsexperter att avfärda som påhitt av copycats. Bland annat ett av breven pekade ut en helt okänd man som nästa offer. När polisen började luska i den utpekade mannens omgivning framkom det ganska snart att brevskrivaren var mannens egen hustru som, eftersom mannen var notoriskt otrogen, ville skrämma upp honom så att han kunde hålla sig hemma om kvällarna.

Det sista brevet
Det verkade emellertid som att Agent 3X, trots att han tydligt uppskattade uppståndelsen runt sina brev, började dra öronen åt sig. Den 21 juni kom det sista av agentens brev till The New York Evening Journal. I brevet förklarar Agenten 3X att alla dokument och alla pengar nu återlämnats till honom och att hans uppdrag nu var slutfört. Avslutningsvis besvarade han några av de frågor och spekulationer som figurerat i olika tidningsartiklar och i olika tidningar (vilket ju tyder på att han med förtjusning läst om sig själv i flertalet tidningar).

Först och främst talade Agent 3X om att han inte kände psykiatrikern Dr. Williams eller någon annan av de figurer som uttalat sig om honom eller kopierat honom. Han gav även ledtrådar till hur man skulle lösa de koder som han infogat i sina tidigare brev. Agenten berättade också att han var medlem av en hemlig organisation som hette Rysslands Röda Diamant och att organisationen hade medlemmar från alla jordens nationer. Man kan ju här inflika att det kanske inte var så genomtänkt att först berätta om att man är med i en hemlig organisation för att sedan avslöja namnet på den hemliga organisationen. Ju längre brevet desto tydligare blev det att agenten inte bara motsa sina tidigare uppgifter utan även försökte framhäva sig själv samtidigt som han försökte hålla sin identitet hemlig. Bland annat avslöjade agenten att han varit en del av den tyska kejserliga underrättelsetjänsten under första världskriget och nu befann sig i tjänst hos den hemliga organisationen Rysslands Röda Diamant och av organisationen blivit utvald att söka upp och återanskaffa de hemliga politiska och militära dokument som vissa otrogna agenter försökt stjäla och fly med.

Männen som agenten trots allt tvingades döda var i båda fallen avhoppade agenter som deltagit i stölderna av de tidigare nämnda dokumenten och även i den utpressning mot organisationen som blivit följden av att känsliga uppgifter kom på vift och att de båda döda männen därför förtjänade sina öden. Därefter svamlade han en lång stund om knarksmuggling, utpressning, heder, ära, altruism, hemliga organisationer, flygövervakning av New York och så vidare. Nu var emellertid alla dokument i säkra händer igen så Agent 3X hade för avsikt att återvända till Ryssland och inte ställa till mer oreda för den amerikanska polismakt som agenten avslutningsvis framställde som modig men illa tränad. Inte ens här kunde han alltså avhålla sig från att skryta om sin egen förträfflighet. Brevet undertecknas med HP 12 W8.

Agent 3X framställde alltså sig själv som en hedersman som givit agenterna många varningar innan han tvingades handla med våld. Just det här med att han framställde sig som en hedersman rimmar illa med att han i Catherine Mays fall faktiskt våldtog henne i baksätet på bilen till ljudet av hennes hemlige älskares dödsrosslingar. Agenten försökte även våldta Elizabeth Ring även om han i det fallet inte fullföljde våldtäkten. Den typen av beteende kanske inte är det man först tänker på när man pratar om heder.

Det var det sista som hördes från Agent 3X. Copycatbreven fortsatte flöda in över de kommande månaderna men de kunde i stort sett alla avfärdas som falska. Polisen höll sig sysselsatta med fallet ytterligare ett tag samtidigt som massmedia började släppa storyn eftersom man började inse att man inte kunde mjölka fler lösnummerköp ur de två morden. Fallet föll i glömska och åren gick. Därefter kom Andra Världskriget och efterkrigstiden med sin återuppbyggnad av samhället på båda sidor av Atlanten emellan och folk hade annat att tänka på.

Ett par avslutande konstigheterNoel-Sowley1
Det som är intressant med fallet är att ingen egentligen trodde, inte ens från början, på utsagorna om hemliga organisationer och agenter. Dock finns det ett par konstigheter med mordoffren. Jospeh Mozynski hade, en månad innan han mördades, satt in 8.000 dollar på sitt bankkonto. År 1930 var det en ohygglig summa pengar och motsvarar i dagens pengavärde mer än 150.000 dollar, vilket är långt över miljonen växlat i svenska kronor. Var hade en liten snusbutiksägare fått alla dessa pengar ifrån?

En annan konstighet var att Agent 3X i samband med det brev till The New York Evening Journal som följde på mordet på Noel Sowley, som Agent 3X refererade till som Agent B5, beskrev att han i Noel Sowleys ägo anträffat en del av de dokument som saknades samt en del av de pengar som Noel Sowley skulle ha stulit från organisationen. Det som är intressant är att polisen i samband med att man spärrade av platsen där Noel Sowley satt skjuten i sin bil hittade en blodig och tämligen tjock rulle med hoprullade pengar i gräset utanför förardörren. Agent 3X hade alltså letat efter och funnit pengar på Noel Sowley men hade uppenbarligen missat den här tjocka rullen som i samband med mordet av en eller annan anledning hamnat utanför den stängda bildörren. Återigen; var hade en ung radiomekaniker fått tag i en tjock rulle sedlar och varför hade han en sådan summa hoprullad på sig när han skulle ut och vänslas med sin flickvän? Varför förvarade han inte den mängden kontanter på banken?

De här avslutande märkligheterna får verkligen den sentida läsaren att undra vad som egentligen hade hänt mellan de här tre männen? Kände de varandra? Hade de haft affärer ihop? Var den tredje mannen, han som kallade sig Agent 3X, psykiskt instabil och i samband med att han möjligen blivit lurad i en skum affärsuppgörelse hemfallit åt utbroderade fantasier som han vävde in i sin verkliga jakt på upprättelse gentemot sina gamla kumpaner? Var pengafynden bara en otrolig slump? Vad var det för dokument som han var på jakt efter?

Agent 3X återfanns aldrig och den som googlar på det här kriminaldramat finner inte mycket. Man kan, om man är cyniskt lagd, säga att det var lite synd att Agent 3X inte mördade tre personer eftersom han då hade kvalat in som seriemördare och kategorin äldre okända seriemördare är högvilt för moderna (och framförallt internetbaserade) hobbydetektiver. Kanske hade fallet med Agent 3X varit så oerhört mycket mer känt om han hade fallit in i seriemördarkategorin istället för att som nu ”bara” sorteras in som en knäppskalle som dansade på löpsedlarna under några veckor för snart nittio år sedan.

Du kanske även gillar det här?