Carl Panzram – berättelsen om en sadist och seriemördare

Året var 1930. I en cell för dödsdömda på det ökända fängelset Leavenworth satt en 39-årig man vid namn Carl Panzram. På andra sidan gallret satt en annan man, en ung vakt som hette Henry Lesser. Männen hade kommit på god fot med varandra och när nu situationen var som den var bestämde sig Carl för att berätta sitt livs historia för Henry, som i sin tur skrev ner alltihop.

Under min levnad har jag mördat 21 människor. Jag har begått tusentals inbrott, rån, stölder, mordbränder och sist men inte minst har jag begått sodomi mot mer än 1000 män. Alla dessa ting ångrar jag inte ett dugg. Jag har inget samvete så det oroar mig inte. Jag tror inte på människan, Gud eller Djävulen. Jag hatar hela den förbannade mänskligheten inklusive mig själv.

Det här är historien om Carl Panzram, av vissa benämnd som den ondaste och mest sadistiska seriemördaren i Västvärldens historia.

Barndom
Carl Panzram föddes den 28 juni 1891 i East Grand Forks i Minnesota som ett av totalt sex barn till immigranterna Johann och Matilda Panzram. Familjen härstammade från dåvarande Ostpreussen, ett område som idag delas av Polen och Ryssland. Carl uppfostrades på familjens bondgård och han gjorde inget större väsen av sig fram till 1903 när han bröt sig in hos en granne och stal några äpplen, en kaka och en revolver. Gärningen uppdagades och Carl skickades iväg till Minnesota State Training School, en uppfostringsanstalt belägen på gränsen mellan Minnesota och Wisconsin. Under tiden på anstalten blev Carl ofta misshandlad av både personal och andra intagna. På anstalten fanns ett litet hus som benämndes som The Painting House eftersom de barn som togs dit fick så mycket stryk att de blev ”målade” över hela kroppen med blod och blåmärken. Carl togs ofta till huset och han hatade det så innerligt att han lovade sig själv att bränna ner hela rasket, vilket också skedde. Det verkar dock som att Carl undkom misstanke, han berättade om gärningen för Henry Lesser men påstod sig aldrig ha blivit bestraffad för branden.

Ungdomsåren
1905 släpptes Carl från uppfostringsanstalten. Då var han 14 år gammal, kraftigt alkoholiserad och rasade rakt ut i ett liv som i huvudsak bestod av inbrott, rån och stölder. Han sov utomhus och reste genom att lifta med godsvagnar genom USA. Det var också på en av av dessa resor Carl hävdade att han utsatts för en gängvåldtäkt av en grupp luffare som han reste med, en upplevelse som senare i livet skulle visa sig ha satt sina spår.

skarmavbild-2015-09-02-kl-11-16-20
Carl Panzram, 1915.

Som ung vuxen utvecklades Carl till en fullfjädrad tjuv som stal allt från mat och vapen till cyklar och båtar. Han åkte ut och in ur diverse häkten och fängelser. Oftast fick han bara kortare straff och var snart ute på gatorna igen. Ibland förlängdes tiden i fängsligt förvar eftersom Carl började uppvisa en våldsam aggressivitet som gick ut över vakter och medfångar. Han slog plitarna och vägrade lyda order vilket i sin tur gjorde att vakterna hämnades med ännu mer våld, vilket fick Carl att i sin tur åter hämnas våldsamt och så var den onda spiralen igång.

1907, efter en osedvanligt blöt fylla på en saloon i Montana, tog en då 16-årig Carl värvning i US Army. Den idén föll inte väl ut, Carl gjorde sig snart skyldig till inte bara upprepad ordervägran utan även stöld och våldsamt uppträdande. Det blev alltså återigen en vända i fängsligt förvar, den här gången på militärens uppfostringsanstalt i Fort Leavenworth i Kansas. Där satt han till 1910.

Carl beskrev i de berättelser för Henry Lesser som skulle komma att ligga till grund för de memoarer som Henry Lesser gav ut efter Carls död att han i de senare tonåren började växa till sig fysiskt. Med sina 180 cm och 86 kilo var han osedvanligt stor och stark för tiden. Denna fysiska överlägsenhet gjorde att han kunde rå på de flesta karlar som råkade komma i vägen för honom, en fördel som givetvis hjälpte honom i hans kriminella värv. Den fysiska styrkan och det våldsamma beteendet gjorde även att Carl började våldta sina rånoffer, huvudsakligen andra män. Våldtäkterna handlade inte om att Carl var homosexuell. Tvärtom, det var inget han själv betraktade sig som. Våldtäkterna handlade enbart om att förödmjuka och dominera sin motståndare.

Ett parti i början av Panzrams redogörelse för de tidigaste bitarna av hans liv beskriver just ett sådant överfall. Carl var på väg från Mexikanska gränsen tillsammans med en indian och tillsammans bestämde de sig för att råna en rallare på 35 dollar.

Vi började gå och knatade ett par kilometer tills vi kom till en vägsträcka med en massa vildvuxen korsört och stora Mesquitebuskar på bägge sidor om vägen. Det fanns inga hus alls inom synhåll och inte ett spår av en enda människa utom oss själva och rallaren. Därför slet jag tag i honom och vi släpade honom genom stängslet på vänstra vägrenen. Vi gick in i buskarna och fortsatte ett par hundra meter bort från vägen. Där stannade vi och rånade honom på hans trettiofem dollar. Jag band fast honom och sen knallade vi iväg. Fast vi hade inte kommit långt innan indianen sa att vi borde gå tillbaks igen och göra ett bättre jobb med att knyta fast killen eftersom jag slarvat lite. Det var tur för oss att vi gjorde det, för när vi kommit tillbaks igen hade han nästan kommit lös.

Den här gången band indianen fast honom. Först tog han bältet från honom och drog ner hans brallor nedanför knäna och band ihop hans ben med bältet och knöt också ihop skosnörena på honom. Sen bakband han även händerna på honom. Därefter band han ihop killens händer med fötterna som han böjde upp bakom ryggen på rallaren. Sen stoppade han en strumpa i munnen på honom och band en näsduk över den och band fast honom vid ett träd. Efter allt detta var indianen redo att lämna honom och gå därifrån, men jag var inte färdig än.

Jag tänkte att eftersom jag hade en så pass bra chans som denna så skulle jag knulla honom lite i röven också, vilket jag satte igång med på direkten. Jag var gentil och erbjöd även indianen att ta sig en åktur men den dumma fan var ju bara en indian och hade inte fått motta vår civilisations stora gåvor som jag själv hade fått, så han tackade nej till äran.

Vi lämnade killen där efteråt, precis som han var. Där ligger han väl fortfarande, om inte gamarna och prärievargarna käkat upp det sista av honom. Det här hände år 1911 och staden och platsen låg nånstans mellan El Paso och en järnvägsstation dit vi gick samma kväll och köpte en biljett till Del Rio i Texas, där vi skiljdes åt. Vart han tog vägen sen vet jag inte och jag bryr mig inte det minsta om det heller.

Den här anekdoten visar med all önskvärd tydlighet vilken typ av människa den då 20-årige Carl Panzram hade kommit att utvecklas till. Carl berättar vidare om hur hans leverne vid den här tiden såg ut:

Vid den här tiden brukade jag plundra hönshus och bränna ner dem efteråt. Jag eldade upp gamla lador, skjul, staket, bodar eller vadsomhelst jag kom åt. När jag inte kunde bränna nåt annat satte jag fyr på gräset på prärien eller träden i skogen. Allting. Precis vadsomhelst. Jag hade en pistol och gjorde av med vartenda cent jag fick över på kulor. Jag brukade skjuta på böndernas kåkar och skjuta sönder fönstren. Om jag såg kor eller hästar på fälten brukade jag meja ner dem. På natten, när jag åkte runt i godsfinkor, var jag alltid på jakt efter något att skjuta på, eller i full färd med att råna andra luffare som jag mötte ombord på tågen. Jag brukade spana in dem och när jag träffade nån som inte såg alltför illa ut brukade jag säga åt honom att sticka händerna i vädret och dra ner brallorna.

Den kriminella karriären tar fart på allvar
Carl beskrev sig själv som hatet och ilskan personifierad. Det fick givetvis sina följder och Carl åkte under åren som följde in och ut från olika anstalter, finkor och fängelser. Carl fick beskåda insidan av gallerförsedda rum i städer som Fresno i Kalifornien, Rusk i Texas, The Dalles i Oregon, Harrison i Idaho, Butte i Montana, och Bridgeport i Connecticut. Det var inte bara städerna som skiftade namn. Det gjorde Carl också. Carl gjorde sig känd under namn som Jefferson Baldwin, Jack Allen, Carl Baldwin, Jefferson Rhodes och Jeff Baldwin. Vid den här tiden lämnade fastställandet av identiteter en del i övrigt att önska så om det inte vore för Carls egna berättelser hade eftervärlden svårligen lyckats pussla ihop hans kringflackande liv.

harry_p-_minto_in_1908
Harry Minto, cirka 1908.

Den 1 juni 1915 bestämde sig Carl för att göra inbrott i ett hus i Astoria i Oregon. När han kort därefter försökte avyttra stöldgodset greps han och dömdes till sju års fängelse, tid som skulle spenderas på Oregon State Penitentiary i Salem. Han anlände till fängelset den 24 juni 1915 och blev fånge nummer 7390. Överintendenten på fängelset hette Harry Minto och var en ökänd sadist vars uppfattning om kriminalvård var att internerna skulle ha så mycket stryk som möjligt så ofta som möjligt. Dessa övningar varvades gärna med perioder i isoleringen. Carl Panzrams problem med auktoriteter och hans våldsamma läggning bådade givetvis för problem i en sådan miljö och problem var just precis vad det blev. Carl misshandlades av Minto och dennes plitar. Carl hämnades genom att i sin tur överfalla vakterna vid varje givet tillfälle, vilket i sin tur ledde till mer stryk och isolering. Och så höll det på. Carl var så arg att han skar tänder och lovade sig själv att han aldrig någonsin skulle sitta av sju år där.

Carl slog sig i slang med en annan intern, Otto Hooker. Carl hjälpte Hooker att rymma från fängelset. En vild jakt efter den förrymda fången vidtog och i drevet var Harry Minto högst delaktig. Minto lyckades spåra Hooker till närbelägna Albany strax innan midnatt en kväll. Vapen drogs och Hooker sköt Minto rakt i ansiktet, en kula som omedelbart dödade Överintendenten. Hookers tid i frihet skulle dock komma att bli kortvarig, redan dagen därpå spårade drevet upp honom och sköt honom. Kvar på fängelset satt Carl Panzram och gned sina händer, nöjd över att Minto hade fått vad han förtjänade.

Den här incidenten markerar en viktig punkt i Carls liv. För första gången hade han varit delaktig i mordet på en annan människa. Det var som om detta faktum fick de sista säkringarna att brinna av i huvudet på honom, för nu skulle det bara bli värre.

Den 18 september 1917 rymde Carl och lyckades hålla sig undan en tid innan det efterföljande drevet lyckades leta upp honom och återbörda honom till fängelset. Det varade dock inte länge och redan i maj året därpå var Carl på fri fot igen, den här gången genom att såga sig igenom fängelsets galler och sedan hoppa på ett förbipasserande godståg mot friheten. Carl började använda aliaset John O’Leary. Han rakade dessutom av sig sin mustasch. Han återvände aldrig till Oregon State Penitentiary.

Carl Panzram börjar mörda
colt1911I augusti 1920 gjorde Carl inbrott i en villa som tillhörde William Howard Taft, USAs 27e president. Carl höll Taft personligen ansvarig för sin tid i Fort Leavenworth eftersom Taft, som då var krigsminister i Theodore Roosevelts regering, hade undertecknat den dom som förpassade Carl bakom lås och bom. Taft var inte hemma när Carl bröt sig in så Carl kunde inte utmäta något personligt ansvar men han passade på att stjäla en avsevärd mängd värdesaker, bland annat smycken och obligationer. Carl lade även vantarna på Tafts pistol, en Colt M1911 av kaliber .45. Med hjälp av detta vapen satte han nu igång en mordorgie som kom att vara i åtta år och spänna över två kontinenter.

Pengarna som Carl fick för stöldgodset och obligationerna omsatte han i inköpet av en yacht, The Akiska. Han lärde sig segla och tog sig därefter upp mot New York och la till båten där. På stadens pubar och barer slog han sig i samspråk med sjömän som han i fyllan och villan bjöd med sig hem till båten för fortsatt supande. I regel följde den törstige sjömannen med honom och väl ombord misshandlade och våldtog Carl honom. När han var nöjd för kvällen sköt han den medvetslöse sjömannen i huvudet och förvarade kroppen ombord tills han nyktrat till. Då seglade han ut till vattnen runt den närbelägna fyren Execution Rocks Light mitt i Long Island Sound. Där kastade han kroppen överbord och sen seglade han in till New York igen. Allt som allt påstod Carl att han på detta vis lyckades lura med sig och mörda tio män och han upphörde inte förrän han lyckades segla The Akiska på grund så illa att den sjönk utanför Atlantic City. Carl tvingades kasta sig i vattnet för att klara livhanken och de två sjömän han för tillfället hade med sig ombord lyckades undkomma även de.

Av förklarliga skäl började Carl dra öronen åt sig nu när hans tilltänkta offer lyckats komma undan. Han insåg att han återigen borde röra på sig. Den här gången bytte han kontinent och hoppade på ett fartyg med destinationsort Luanda i vad som då var portugisiska Angola. Här, i denna perifera avkrok av det för den gängse amerikanen lika perifera Afrika, kunde Carl verkligen ge sig hän åt sina lustar. Carl berättade för Henry Lesser att han började sin vistelse i Luanda med att överfalla, våldta och slutligen mörda en liten pojke som Carl uppskattade som varandes någonstans i 11-12-årsåldern. Med förtjusning berättade Carl att han slagit pojken i huvudet med en sten så många gånger att pojkens hjärna rann ut genom öronen på honom. En annan anekdot från vistelsen i Afrika var när Carl hyrde en kanot med sex roddare ur lokalbefolkningen. Tanken var att man skulle ge sig ut på en närbelägen flod för att jaga krokodiler. En bit in på flodfärden tröttnade Carl på äventyret och sköt alla sex roddarna i huvudet. Därefter välte han dem överbord så att krokodilerna kunde slutföra arbetet åt honom.

Även i Afrika blev jorden till slut för varm under fötterna på honom så han beslöt sig för att återvända till USA. Så skedde också och vid framkomsten i Massachusetts roade han sig med att våldta och ha ihjäl en liten pojke den 18 juli 1922. Senare samma år gjorde han om samma sak med en annan liten pojke i New Haven, Connecticut. I juni 1923 försökte en okänd man råna honom. Det rånförsöket slutade med att Carl sköt ihjäl rånaren och lämnade kroppen där den föll. Och så fortsatte det. När Carl greps för sista gången 1928 hade han våldtagit och haft ihjäl ytterligare ett flertal män och pojkar i både Washington, Baltimore och Philadelphia. Utöver det hade han rånat och våldtagit stora mängder människor, vilka han dock inte mördat.

Gripande, fängelse och erkännanden
1928 greps Carl Panzram för ett inbrott som han skulle ha utfört i Washington DC. Vid förhören erkände han utan omsvep och lade dessutom till erkännandet att han mördat två unga pojkar. I ljuset av Carls enorma brottsregister dömdes han till livstids fängelse och överfördes till Leavenworth Federal Penitentiary. Direkt vid ankomsten gjorde han klart för fängelsedirektören att han hade för avsikt att mörda den förste person som jäklades med honom. Fängelseledningen tog Carls hot på allvar och placerade honom i avskildhet i fängelsets tvätteri. Den 20 juni 1929 slog Carl ihjäl fängelsetvätteriets förman, Robert Warnke, med ett järnrör efter att Warnke hade läxat upp honom för någon mindre detalj. För det erhöll Carl Panzram lagens strängaste straff – döden. Han vägrade överklaga domen. En grupp människorättsaktivister försökte emellertid lägga sig i domen och försökte få den överklagad. Repliken var tydlig från Carl, om de kom till fängelset och han fick tag i dem så skulle han slå ihjäl dem också.

Erkännandet
Det var alltså i detta predikament som Carl Panzram befann sig när han en dag kallade till sig den unge fängelsevakten Henry Lesser och började berätta. Alltihop började med ett frankt och krasst erkännande:

” – Under min levnad har jag mördat 21 människor. Jag har begått tusentals inbrott, rån, stölder, mordbränder och sist men inte minst har jag begått sodomi mot mer än 1000 män. Alla dessa ting ångrar jag inte ett dugg. Jag har inget samvete så det oroar mig inte. Jag tror inte på människan, Gud eller Djävulen. Jag hatar hela den förbannade mänskligheten inklusive mig själv.

Lesser försåg Carl med skrivdon och papper och tog hand om de fullklottrade pappersark med bekännelser sida upp och sida ner som Carl lämnade ifrån sig. Vid andra tillfällen berättade Carl och Lesser skrev. Fram forsade en flod av bekännelser om vederstyggligheter Carl hade gjort sig skyldig till men även olika typer av högtflygande planer som aldrig satts i verket. Bland annat hade Carl funderat på om han skulle försöka sig på massmord, exempelvis genom att förgifta vattenreserven till någon mindre stad. Han hade även planer på att försöka sänka ett brittiskt krigsfartyg som låg förankrat i New Yorks hamn för att på det viset försöka trigga igång osämja mellan England och USA, osämja som han hoppades skulle kunna leda till krig länderna emellan.

Carl var noga med att inte skylla ifrån sig men heller inte ta på sig något ansvar för det som hänt, hur motsägelsefullt det än kan låta. Såhär sammanfattar han själv sina lärdomar av livet:

En läxa jag lärde mig var att det finns en massa fina saker i världen också, som till exempel whisky och analsex. Men det beror på hur de används och vem som får ta emot. Jag har använt bäggedera massor av gånger sen dess, men då njöt jag betydligt mer än jag gjorde de där första två gångerna. På den tiden fick jag lära mig de läxor som livet lär oss alla och det är de som gjort mig till den jag är idag. Felet var inte mitt att fel lärare gav mig lektioner eller att de läxor de lärde ut var av fel sort. Andra människor gjorde mig till den jag är idag och om de inte gillar den jag blivit så får de lägga skulden där den hör hemma.

[Mina upplevelser] lärde mig flera läxor. Läxor som jag aldrig glömde bort. Jag ville inte lära mig de här läxorna men jag upptäckte att det inte är det man vill som man får här i världen. Det är våld och den starkes rätt som gäller. Så kanske det inte borde vara men så är det i vilket fall som helst. Jag lärde mig att betrakta alla med misstänksamhet och hat. Allteftersom åren gick fanns den tanken hela tiden kvar i mitt bakhuvud mer än alla andra. Jag tänkte att om jag var stark och smart nog att påtvinga andra min vilja så betydde det att jag hade rätt. Så tänker jag fortfarande än idag.

Det enda Carl ångrade i livet var att han några gånger behandlat en del djur illa. Han testamenterade följdriktigt sin kropp till hundfångaren i sin födelseort East Grand Forks för att den skulle användas som hundmat för att så att säga betala tillbaka. Så skedde inte.

Carl Panzram hängdes den 5 september 1930 på borggården till Leavenworth Federal Penitentiary. Vid avrättningstillfället ska bödeln ha varit en aning långsam med att placera snaran runt halsen på Carl, vilket fick Carl att ilskna till. Han spottade bödeln i ansiktet och skrek:
Skynda dig, din jävel. Jag skulle hunnit hänga ett dussin karlar under tiden du fumlar runt här!

Han ligger begravd på United States Penitentiary Cemetary i Leavenworth County i Kansas. Graven ligger som nummer tjugofyra på den sjätte raden. Det finns inte mycket kvar av stenen eftersom graven vandaliserats flera gånger.

Henry Lesser sparade och sammanställde bekännelserna och försökte i fyra årtionden hitta en förläggare som var villig att ge ut den bok som nu låg färdig för tryck. 1970 fick han napp. Förläggaren Macmillan Publishers beslöt att ge ut boken under titeln Killer: A Journal of Murder. Boken återtrycktes 2002.

Henry Lesser avled 1983. The Carl Panzram Papers, som han kallade de handskrivna dokumenten, donerades till arkivet på San Diego State University. Där finns de kvar än idag.

carl-panzram-21

Du kanske även gillar det här?