Atlasmordet eller Vampyrmordet; det ouppklarade mordet på Lilly Lindeström, Stockholm, 1932

I trettiotalets Stockholm får en prostituerad kvinna en kund på kroken. Några dagar senare återfinns hon med bakhuvudet krossat. Mordet är fortfarande ouppklarat och förvirringen i fallet har varit stor.

Ingången på baksidan till Lillys lägenhetsplan. Klicka för större bild.

Frånskilda Lilly Elisabeth Maria Larsson-Lindeström, i polisiära sammanhang även känd som ”Skånska Lilly”, var 32 år gammal och bodde på det så kallade Atlasområdet i Vasastan vid St Eriksplan i Stockholm. Hon var ursprungligen från Malmö men hade av någon anledning valt att flytta norröver. Lilly livnärde sig som prostituerad och i sin yrkesutövning utgick hon inte sällan från sin lilla etta på St Eriksgatan 11, en lägenhet som för ovanlighetens skull vid den här tiden var utrustad med telefon. Just den detaljen gjorde att Lilly inte bara lyckades underlätta sin egen prostitution, hon fungerade även lite som en sambandscentral inom sin bekantskapskrets. Män kunde ringa till Lilly och beställa tjänster, om hon själv inte kunde vara kunden behjälplig så delegerade hon ut tjänsten till någon av sina lika prostituerade väninnor.

På Valborgsmässoaftonen 1932, lördagen den 30 april, blev hon uppringd av en okänd man som ville köpa sex av henne. När han anlänt till bostaden gick Lilly ner till en väninna som bodde i samma trappuppgång för att låna en kondom av henne. En stund senare dök Lilly upp ytterligare en gång, den här gången uppenbart naken sånär som på strumpor och skor och enbart skyld av en kappa. Ärendet var detsamma, hon ville låna ännu en kondom. Det var sista gången hon sågs i livet.

Meningen var att Lilly efter förrättat värv skulle gå ut och roa sig med väninnan på kvällen, men hon dök aldrig upp. Väninnan var emellertid inte orolig. Något hade gissningsvis hänt som fått Lilly att utebli. Det hände ibland att sexköparna bestämde sig för att spendera extra tid med kvinnorna och det kunde mycket väl vara ett sådant tillfälle just den här kvällen. Men, allteftersom dagarna gick och väninnan varken hade sett eller hört Lilly blev hon orolig och bestämde sig för att kontakta polisen den 4 maj.

Lagens långa arm försökte kontakta Lilly och eftersom hon bara försvunnit sådär utan spår bestämde man sig för att ta sig in i lägenheten. Bostaden var välstädad och såg ut som vanligt, med det bisarra undantaget att Lilly låg död på ottomanen, till del täckt av kuddar. Hon var naken, endast iklädd samma strumpor och skor som väninnan berättat om från trappuppgången. Hennes bakhuvud var krossat, en skada som hade tillfogats henne med stor kraft. Här skulle man ju givetvis kunna tänka sig att polisen skulle kunna säkra talrika blodspår eftersom det rimligtvis borde stänka en hel del om man bringar någon om livet på det viset. Så var dock inte fallet. Lägenheten var, som sagt, ovanligt prydlig och välstädad. I kokvrån fanns en blodbesudlad handduk. I övrigt var allt som vanligt. Inget saknades. Inga ledtrådar hade lämnats, förutom handduken med blod. Mördaren verkar alltså ha spenderat en avsevärd tid på att dölja sina spår genom att städa efter sig.

Man antog att förövaren hade haft med sig en batong eller en påk som tjänat som mordvapen. Ingenting återfanns i bostaden som kunde härledas till mordet så polisen gissade att mördaren tagit mordvapnet med sig när han lämnade lägenheten.

Framsidan av lägenheten och restaurangen som låg under. Soppsleven återfanns på gatan utanför. Klicka för större bild.

I mordfall går polisens intresse nästan alltid till de som står mordoffret närmast och så var fallet även denna gång. Lilly hade en pojkvän, en ogift karl som hon brukade ha hos sig de kvällar när hon inte hade kunder på besök. Den här mannen greps, kastades i arresten och synades noga i sömmarna men släpptes ganska snart när det visade sig att polisen inte kunde bemöta hans alibi. Även en annan man anhölls, denna gång efter ett tips av en annan prostituerad kvinna. Mannen hette Pettersson och var tipsarens pojkvän. Han hade kommit hem med blodfläckar på kläderna, något som väckt tipsarens misstro. Pettersson var en allmänt ljusskygg typ som livnärde sig som tvålnasare när han inte drygade ut kassan genom hallickverksamhet eller helt sonika satt på kåken för diverse småbrottslighet. Pettersson hade emellertid alibi. Han hade umgåtts med vänner den aktuella kvällen och det kunde han bevisa. Polisen måste därför styrka Petterssons historia genom att prata med diverse andra ljusskygga figurer som livnärde sig i samhällets gråzon och gick under namn som Krigar’n och Huddingeskräcken. Deras ord kan rimligtvis inte ha vägt särskilt tungt i sammanhanget. Man kommer dock ingenvart med Pettersson. Han nekar och han släpps efter drygt tio dagar i arresten.

Ungefär sex veckor efter mordet, i juni 1932, hittar man en tillbucklad soppslev på gatan utanför den lägenhet som Lilly hyrt. Lillys lägenhet låg precis ovanför en restaurang och det var utanför denna restaurang som soppsleven återfanns. På soppsleven återfanns stora mörka fläckar. Grannskapets fantasi gick genast igång. Det här var naturligtvis soppsleven ur vilken den hemske vampyrmördaren hade druckit offrets blod, spekulerade man. Den här soppsleven har gått till historien som en vital del i berättelsen om mordet på Lilly Lindeström men det konstaterades aldrig att sleven hade med fallet att göra. Inga tester gjordes på den, så vi vet faktiskt inte om sleven med sina fläckar var relaterade till mordet eller om det bara var en argsint kock på restaurangen i fastigheten som i ilskan kastat ut sleven på gatan efter att återigen ha bränt vid såsen. Rimligheten säger dock att en blodfläckad soppslev inte hade klarat sex veckor på egen hand ute i den livliga trafiken vid en mordplats i centrala Stockholm utan att dra uppmärksamhet till sig eller på annat sätt förstöras av trafiken eller vädret.

Det är i och med soppsleven som mordet döps om från Atlasmordet till Vampyrmordet. Några bevis för bloddrickande fanns ju aldrig, anledningen till att skrönan spreds var helt och hållet ett resultat av livlig fantasi kombinerat med sensationslystnad från framförallt Aftonbladets kriminalreporter Börje Heed som 1950 intervjuade den då pensionerade brottsplatsutredaren John Berg. Berg påstod att man återfunnit soppsleven i anknytning till bostaden, vilket ju förvisso var sant, och att sleven hade bruna fläckar i botten. Heed parade ihop historien med tidigare folkligt skvaller i området som frodades vid tiden för slevens anträffande och helt plötsligt hade vi ett vampyrmord att gotta oss åt via kvällspressen.

Brottsplatsfoto. Klicka för större bild.

Något som däremot inte är en skröna utan tvärtom både intressant och mindre känt mitt i alla spekulationer om soppslevar är att mellan Lillys ben hade en använd kondom placerats. Den var lite hopknycklad som om den precis dragits av och i stort sett bara kastats där mellan offrets ben. Det som är förvånande är att den använda kondomen, stavad ”kondongen” i polisrapporten, lämnats kvar i den i övrigt minutiöst välstädade lägenheten. Mördaren hade ju bevisligen tagit god tid på sig för att tvätta bort alla blodstänk och fingeravtryck från alla tänkbara ytor. Att då lämna kvar en använd kondom lite lättvindigt kastad mellan offrets ben sänder signaler om att mördaren vill förmedla något. Det här var inte en slump eller något som glömts bort. Det här var ett statement, en symbolisk innebörd av något slag. Frågan är vad?

Lilly Lindeström begravdes i Malmö. Hon lades till vila den 16 maj 1932 på avdelning G, kvarter 4, grav nummer 103 på Malmö Östra kyrkogård vid Rosengård. Graven existerade fram till 2003, men jag har inte kunnat hitta någon notering om att den fortfarande finns i bruk.

Mordet på Lilly Lindeström klarades aldrig upp. Aftonbladets kriminalreporter gjorde ett försök att lyfta fallet inför allmänheten i samband med sin artikel 1950 men tyvärr lyckades han snarare öka på ryktesspridningen och förvirringen än något annat. Därefter har fallet lyfts lite av och till genom åren, numera mest som en kuriositet snarare än som något allvarlig menat försök att bringa klarhet i saken. Alla inblandade är sedan länge döda och det skulle förvåna mig om fallet inte fortsätter att vara ouppklarat även framledes.

Läs mer:
Flashback
Jack Werners Creepypasta
Mordkartan

Du kanske även gillar det här?